• • • • JOHAN STIERNHOOK • • SVEARS OCH GOTARS FORNA RÄTT
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORI SK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK ANDRA BANDET Stockholm A.-B. NORDISKA BOKHANDELN I distribution
ISBN 91-85190-15-2 (häftad) ISBN 91-85190-16-0 (inbunden) Almqvist & Wiksell, Uppsala 1981
Johan 0:SOn Stiernhöök OM • • SVEARS OCH GOTARS FORNA RÄTT Översättning från det latinska originalet
t
INNEHÅLL Johan 0:son Stiemhööks porträtt och namnteckning (Titelplansch) Företal Titelblad Tillägnan till Konung Carl XI Tryckningsprivilegium Företal till den Gunstige Läsaren Innehållsöversikt Första boken Andra bokens Förra avdelning Andra bokens Senare avdelning Tillägg till notapparaten av StigJägerskiöld . . . IX XIII XV XIX XXI XXIII I 109 231 321
Företal Till de uppgifter, som stiftaren av Institutet för rättshistorisk forskning, hovrättsrådet Gustav Olin, angav för institutets verksamliet, hörde utarbetandet av en översättning till svenska språket av Johan Stiernhööks verk »De jure sveonum et gothorumvetusto». Arbetet härpå inleddes tidigt. Redan i företalet till den första volymen av rättshistoriska studier meddelades att första bandet av Institutets planerade Rättshistoriska bibliotek skulle innehålla en svensk översättning av Stiernhööks verk (1951). Senare reserverade institutets styrelse nr II i denna skriftserie för verket i fråga, medan nr I blev ett nytryck av Stiernhööks latinska text. Detta Stiernhööks rättshistoriskt och kulturhistoriskt värdefulla arbete har länge åtnjutit stort anseende. Hänvisningar till det förekommer såväl hos Loccenius och Lundius som i Abrahamssons landslagskommcntar. Sedan den historiska skolans läror under romantikens dagar vunnit inflytande i vårt land tillvann sig det då redan etthundrafemtioåriga verket ytterligare berömmelse; man tolkade det nämligen som bevis för den då moderna tesen, att vår rätt vuxit framsjälvständigt utan påverkan av utländskaläror ochenkannerligen ej från romersk rätt. Läsaren av den framlagda översättningen har nu större möjlighet att bilda sig en egen uppfattning omdetta är befogat eller ej. Andra författare fäste särskilt avseende vid att Stiernhöök i några sammanhang tagit avstånd från historieromantiska fantasier (E. G. Geijer, H. Schiick). När Institutet för rättshistorisk forskning sökte förverkliga önskemålet att göra Stiernhööks text tillgänglig på svenska visade det sig svårt att finna en lämplig medarbetare. Flera forskare avböjde med hänsyn till uppdragets svårighet. En möjlighet syntes vara att ge ut den översättning, som för ett sekel sedan gjorts av juris professoren F. Schrevelius i Lund men aldrig tryckts. Det ansågs dock av flera skäl önskvärt att kunna företa en ny översättning av verket. Gustav Olin
X vände sig i detta syfte redan år 1951 till förste bibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek, teol. och fil. doktor Axel Nelson, Nelson hade tidigare översatt på latin avfattade svenska arbeten och behärskade, som vetenskapsman, de klassiska språken. Även Nelson var dock till en början tveksam inför uppgiften men åtog sig till sist uppdraget. Han påbörjade översättningen år 1955. Efter fyra år kunde den svenska texten sättas upp av Almqvist & Wiksells boktryckeri. Emellertid ansåg professor Åke Holmbäck, som år 1955 övertagit ordförandeskapet i Institutets styrelse, att en ytterligare bearbetning var erforderlig. Hans granskning av det i korrektur förehggande arbetet blev tidskrävande. Ännu vid Holmbäcks frånfälle år 1976 förelåg icke någon slutlig text; ett stort antal ändringsförslag hade ej inarbetats. Dessa är av skiftande innebörd. Till en del syftar de att ge en i förhållande till den latinska texten friare översättning, till en del att rätta tveksamma eller felaktiga översättningar. I sistnämnda hänseende hade numera professoren i latinska språket vid Lunds universitet Birger Berg på institutets uppdrag alltifrån år 1973 utfört en viktig granskning, som dock ej var färdig vid Holmbäcks frånDe svårigheter, som sålunda mött vid översättningen, beror i första hand på den Stiernhöökska textens egenart. Latinet är ej alltid klart, terminologin ibland överraskande. Den Stiernhöökska texten, som behandlar ofta invecklade juridiska problem, kan ej återges på nutida svenska utan en noggrann prövning av de nyttjade rättsliga termernas innebörd. Man kan överhuvudtaget vara av olika mening omhur en översättning från latinet skall göras. Nelson hade, somhan flerstädes förklarat i noter till texten, sommålsättning att på svenska återge Stiernhööks latinska perioder i så nära anslutning som möjligt till hans verk. Holmbäck har, somnyss nämnts, i sina ändringsförslag uppenbart syftat till att utforma en mera lättflytande svensk text. I det läge, vari arbetet befann sig vid Holmbäcks frånfälle, beslöt styrelsen för Institutet att utge den ursprungligen av Axel Nelson gjorda översättningen utan att i större omfattning beakta Holmbäcks omfattande ändringsförslag. Före en tryckning skulle dock en ytterligare kontrollgenomgång och språklig korrigering företagas. Detta beslut har föranlett åtskilliga ändringar i det sedan i960 föreliggande korrekturet, dels av språkliga skäl, dels i syfte att korrigera ett antal fälle.
XI missförstånd. Likväl liar det förhållandet att texten redan förelåg i ombrutet korrektur begränsat möjligheterna till språklig överarbetning av den svenska texten. Slutligen har det anlitade tryckeriets övergång till annan teknik än den för korrekturet använda gjort det nödvändigt att avsluta arbetet före årets slut. Sedan undertecknad år 1976 efterträtt Holmbäck som styrelsens ordförande, har uppgiften att svara för arbetets slutförande ankommit på mig. I samarbete med professor Birger Berg har jag kunnat granska Nelsons text och efter samråd med Axel Nelsons son, professor Alvar Nelson, slutligt fastställa den version, som nu publiceras. Särskilt i vad gäller de straffrättsliga partierna har professor P. E. Wallén länmat värdefull hjälp. Ett särskilt problem har notapparaten vållat. Den apparat, som förelåg i i960 års korrektur, var i allt väsentligt utarbetad av Axel Nelson. Den representerar ett stort kunnande. Styrelsen har därför beslutat att behålla den. Visserligen är denna notapparat nu mer än tjugo år gammal, vilket föranlett en viss tvekan. Att företa en revision av denna med beaktande av all litteratur och den problemdebatt, som kommit till stånd under två decennier, skulle likväl föranleda ytterligare fördröjning och avsevärda kostnader. Den lösningen har därför valts att Nelsons notapparat kvarstår—med några undantag — medan en kompletteringav denna bifogas arbetet. Där så undantagsvis tekniskt varit möjligt har dock notapparaten under texten kompletterats. Vid arbetet på notapparaten har f. d. förste arkivarien i Riksarkivet teol. dr och fil. lic. Jan Liedgrcn, lämnat värdefull hjälp. Han har härvid även ägnat uppmärksamhet åt översättningen av den latinska texten. Stockholm den 15 november 1980 StigJägerskiöld
/•/t .tcdéw L^U( ■ / JOHAN STIERNHOOK 1’ortratt av cn okänd svensk inälarc. Uppsala Universitet. Foto: Svenska Forträttarkivet, Nationalnuiseuni. Namnteckning frän en liandling den 21 juli i6si. Riksarkivet.
Johan 0:Son Stiernhöök OM • • SVEARS OCH GOTARS FORNA RÄTT Två höcker Av vilka den första handlar omdomstolar och deras olika slag, omdomare, omrättegångar, bevis, domar, verkställighet osv. och den senare omcivila och kriminella mål eller ärenden, sluthgen omkyrkorätten, religionen och de lagar, som avse reUgionen Tryckt i Stockholm av Niclas Wankijf, Kungl. Boktr. år 1672
DenHögborneochStormäktigste Furste och Herre CARL XI, Sveriges, Götes och Vendes Konung och Arvfurste, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Lifland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassubenoch Venden, Furste till Riigen, Herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhen i Bayern, till Jiilich, Cleve och Bergen Hertigosv. osv.
Höghorne och Stormäktigste Konung, Allernådigste Herre. id Eders Kungl. Majestäts bestigande av Tronen^ uppvakta våra Lagar, visserligen icke de, somblott delvis äro i bruk nu till dags, men dock de Lagar, medelst vilka Gudinnan Themis®, som säges stå vidJupiters tron, här fordom förrättade sitt värv. Priticipis est virtus maxima nosse suos.^ De sina torde han dock bäst känna från de forna seder, somövergått till lagar; från kännedomen omdem kan lika väl som från folkets historia - kanske t. o. m. säkrare - dömas såväl om det nuvarande tillståndet och tillståndet under föregående århundraden somöver vad som senare möjhgen torde kunna brukas, när det är känt, i vilket syfte och med vilken utgång aUt antingen avsiktligt ändrats eUer på grund av underlåten användning helt kommit ur bruk. Täta lagändringar ogillas av aUa mer insiktsfulla och i statssaker mera erfarna, emedan de synas förråda en vacklan i regeringsmakten, för den händelse det varit fråga om grundlagarna; deras ändring antingen anger eller medför en statsförändring, något som i början märkes blott av få, under tidens lopp bhr tydhgt för alla, visserhgen icke utan bifaU från somhga, men med ogillande från andra, aUt efter som ändringen synes hava vidtagits till deras fördel eller icke. Men undermen som ^ Vid nyss fyllda sjutton år övertog konung Carl XI i dec. 1672 regeringen. * »Rättsordningens Gudinna». Stiernhööks ord om henne såsom stående vid Jupiters tron, skipande rätt efter sina lagar, torde möjligen återgå på en bild, som kan ha prytt titelbladet till någon juridisk foliant. Se R. Hirzel, Themis, Dike und Verwandtes. Ein Beitrag zur Geschichte der Rechtsidee bei den Griechen (1907), s. 1-7. ® Denna från Martialis, Epigrammata, i 1. VIII, 15 v. 8 hämtade pentameter betyder ordagrant: »en furstes största dygd är att känna de sina.»
XVII stiindom inträffa tider, när det icke blott är tjänligt att lagarna ändras, utan även nödvändigt. Detta skaU delvis bliva tydligt av de lagar, somjag framlägger, vilkajag dock icke skattar så högt, att jag skulle anse demvara värda att tiUägnas en så hög person, för den händelse icke tidens skick och bruk och Eders Kund. Majestäts mildhet inbjudit därtiU. Jag kommer i håg, hurusom för femtio år sedan, när Eders Kungl. Majestäts farmoders broder^ den Store Gustaf Adolf hade beträtt min hembygd Dalarne^, allmogen från alla håll hade skyndat tdl av begär att fåse sin Konung och kastat in i hans fordon, då han färdades över isen (det var nämligen vinter), härvor och nystan av lingarn ävensom andra enkla hemslöjdsalster®, dessa hade Konungen vänhgt leende med glad min mottagit, road både av folkets troskyldighet och iver att på varje sätt ådagalägga sin flinkhet och underdånighet. Bland dem, som skynda till, då Eders Kungl. Majestät nu griper rikstyglarna, befinner ävenjag mig med min visserhgen ringa, men dock i samband med mitt yrke stående gåva, somicke bör bedömas efter sitt penningvärde, utan efter min avsikt att på det enda sätt, somär mig möjhgt, betyga min underdånighet. Min avsikt är vidare, att, omgåvan - som eljest i sig själv ligger i dunklet * Den av Stiernhöök använda släktskapsbeteckningen auiinciiliis maqnus betydde redan i det gamla latinet formoders (eller mormoders) hroder och var en juridisk term på stamtavlan; se Thesaurus Linguae Latinae, Vol. 2 (1900-1906), sp. 1609. Konung Gustaf Adolfs syster Katarina var gift med pfalzgreven Johan Casimir; deras son var Sveriges konung Carl X Gustaf, vars son var konung Carl XI. ^ Detta den unge konung Gustaf Adolfs besök i Dalarne i december 1622 synes icke vara särskilt omtalat vare sig i den synnerligen omfattande Gustaf II Adolfs-litteraturen eller i landskapet Dalarnes rika hembygdslitteratur. Den kände hembygdsforskaren Helmer LagerGREN (d. 1947) har dock i Falu-Kuriren 5 nov. 1932 meddelat vad han funnit om konung Gustaf Adolfs resor till och i Dalarne och uppräknar icke mindre än tolv, den sista i febr. 1630. Omresorna är 1622 nämner han blott, att de ägde rumi febr. och i dec. Denna uppsats finnes omtryckt i Falu-Kurirens samlingsverk Gammalt och nytt från Dalarne [Vol. 6 (1931-1933)], tr. 1933, s. 168-170. Nu gjorda efterforskningar i Riksarkivet ha emellertid givit vid handen, att enligt Riksregistraturet konungen utfärdade sitt första beslut från Falun den 13 dec. och sitt sista den 20 dec.; den 30 dec. 1622 var han åter i Stockholm. Dalasonen Stiernhööks målande bild av konungens slädfärd över Siljan torde hittills icke vara observerad av forskningen. ® För det här brukade ordet hemslöjdsalster använder Stiernhöök en längre latinsk omskrivning, som i översättning skulle låta »alster, som de med egen arbetsflit för hemmabruk hade tillverkat».
XVIII och kommer att gå in i mörkret och glömskan - förtjänar något ljus, den må erhåUa det från glansen av vår uppgående sol, när Konungens nanmframträder å dedikationsbladet. Jag beder den Treenige Gud Allsmäktig, att Han må välsigna Konungen och hans verk, att Han må förläna honomett långt hv till folkets väl och att Han må föreviga glorian kring hans namn. Eders Kungl. Majestäts ödmjukaste tjänare JOHAN STIERNHÖÖK Stockholm den lo december 1672.
Genom privilegium av Kungl. Majestät Sveriges Konung och vår nådigste Herre, givet i Stockholm den 28 februari år 1674 har stadgats, att icke någon må efter denna dag trycka denna bok i Sveriges rike eller dess underliggande provinser och orter eller, omden har tryckts annorstädes, kringföra och sälja den, öppet eller hemligen, utan författarens samtycke och vilja, inomen tidrymd av sex år, vid vite av böckernas beslagtagning och böter av fyrtio mark silver.
Till den Gunstige Läsaren Det är nu på trettioandra året, sedan vid sidan av en assessorsbeställning vid Kungl, Hovrätten i Åbo^ åt mig uppdrogs professuren^ i fäderneslandets rätt, dvs. i nu gällande rätt. Då enligt föreskrifterna i Akademistatuterna^ denna skulle jämföras med den romerska civilrätten, avskildejag allt, som antingen för länge sedan hade föråldrats eUer som, änskönt det i våra dagar delvis var i bruk, dock syntes vara överflödigt, för att sominledning skulle tjäna en kort och åtminstone huvudpunkterna innehållande undersökning av bägge rättssystemen, utan vilken, då det gällde därom okunniga, enjämförelse vore fåfäng och fruktlös. Men sedan jag hade kastat en bhck tillbaka på dessa avskilda lagställcn, syntes de mig vara flera än jag från början hade iakttagit. Till dessa beslöt jag att lägga övriga lagbestämmelser, som jag kunnat samla från allehanda fornminnen, urkunder och historicfragment, men främst från landskapens särskilda lagar, vilkas huvudinnehåU det syntes lämpligt förklara genom en kortfattad parafras och fördela i den ordningsföljd, som läsaren här ser, i den avsikten att därav skullebhva liksomen systematisk samling, om vars fullbordande och offentliggörande förslag icke hade väckts, om icke Hans Excellens Magnus Gabriel De La Gardie, Greve till Läckö osv., detta ^ Då Stiernhöök, som sedan år 1630 var assessor vid hovrätten i Abo, år 1640 vid sidan därav även blev professor vid akademien (universitetet) därstädes, är det innevarande året (1672) det 32:a sedan dess. * Att Stiernhööks verk härrör från hans - låt vara - kortvariga undervisning i rättshistoria vid Abo Akademi, framgår också av den stora plats, somjämförelser mellan den forna sveo-götiska rätten och den gamla romerska rätten upptaga. * H. SCHUCK, Kgl. Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien. Dess förhistoria och historia, 2 (1933), s. i ff. På grundval av Johan Hadorphs mot slutet av sitt liv författade berättelse omAntikvitetskollegiets första upphov erinrar Schuck omatt riks- och universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie år 1666 sökte förverkliga sin plan att inrätta ett kollegium för svensk fornforskning och att (s. 9 och 17) till forskningsobjekten även hörde »Antiquitates Leguni eller dhe gamble swenske Lagar». Angående den första uppsättningen av kollegiemedlemmar anmärker Schuck (s. 30), att det var blott en som saknades - StiernHÖÖK. Av vad Stiernhöök själv berättar om sina relationer med rikskanslern framgår, att om Stiernhöök själv hade velat, skulle även han hava kunnat tillhöra den första uppsättningen. Nu valde han att som fri forskare understödjas av rikskanslern. Om tryckningen av hans verk De jure Sveonum et Gothorum vetusto på statens bekostnad hade Antikvitetskollegiet den 28 maj 1668 gjort framställning (s. 37 och 39). 1 a — 804510 Stiernhöök
xxn Rikes i sanning Store Kansler, med sin myndighet hade drivit på. Med den omsorg, somhan ägnar Staten, även den vetenskapliga, har han icke velat, att något av det, sompå något sätt bidroge till kännedomen omvåra fornminnen och det gamla samhället, skulle förbhva i det fördolda. Omläsaren därför här finner något, somantingen på grund av sin ålder bereder nytta och nöje eUer på grund av mina åsikter väcker ogillande och stöter, råder det förhållandet, att jag i det ena fallet kan lyckönska mig och hoppas på läsarens ynnest, i det andra däremot kan hoppas på förlåtelse. För detta har jag nämhgen Honom^ att tacka, under vars beskyddjag hoppas äga frihet både att hysa de åsikter, somjag vill, och att uttala, vadjag anser, dock utan förutfattad mening omnågot vare sig stånd eller enskild person, vilka icke i något avseende kunna draga nytta eUer skada av min uttalade mening. Utan tvivel skola de finnas, som klandra det sagda såsom fåfänghgt och värdelöst, kanske även, gärna för mig, såsomtomt prat. För mig är det nog, omnågra fmnas, somskola anse sig hava någon nytta av en fyUigare kännedomav den nutida rätten, somoftast stöder sig på den gamla. Ty att detta är skrivet för att vinna dessas bifall, ochdet gäller endast landsmän, är utanvidareuppenbart, kanskeskulle det dock hava varit en vanheder för oss att vara främlingar i vårt eget fädernesland, medan vi äro nog och övernog nyfikna på andra folks lagar och plägseder. ^ Såsom riktigt framhålles av J. E. Almquist, Johan Stiemhöök, vår förste rättshisoriker (Rättshistoriska studier, Bd 2, 1957), s. 205, åsyftar Stiernhöök med Honom Rikskanslern greve M. G. De la Gardie.
XXIII INNEHÅLLSÖVERSIKT! • • FÖRSTA BOKEN FÖRSTA KAPITLET OmSkandinaviens inbyggare. Deras lagars ålder och ursprung. Den skrivna sveo-götiska rättens början, dess förändring, mångfald och utveckling. Om Viger Spas, Lumbers, Erik den heliges lagar. Upplandslagen, Västmannalagen. Hälsingelagen, Dalalagen, Södermannalagen. Omgötalagarna: Västgötalagen, Östgötalagen, Skånelagen osv. Om Finlands lag. Om municipal- eller Stadslagarna. OmKristoffers Landslag [s. 3-21]. ANDRA KAPITLET Omdomstolarna. Deras namn och olikheter. Ominstansernas antal, namn och omde särskilda instansernas personal, plats, tid, mål [s. 22-32]. TREDJE KAPITLET Om rättsdomama och om val av och författning för de särskilda instansernas domare. Omderas uppgift i och utomdomstolarna [s. 33-37]. FJÄRDE KAPITLET Om befullmäktigade ombud eller sakdomare, på svenska nänmden, och dess ursprung, mångfald, uppgift och skillnad från rättsdomama [s. 38-43]. FEMTE KAPITLET Om kärande och svarande. Om allmänna undersökare [socknare], konungens, häradets, biskopens [s. 44-48]. Denna rubrik tillagd av översättaren.
XXIV SJÄTTE KAPITLET Omstämning och olika sätt att stämma. Omtredska och dess straff. Om inställelsetvång och uteslutning av ställföreträdare och advokater [s. 49-51]. SJUNDE KAPITLET Omförfädernas bevisningssätt i tveksamma mål och särskilt omtvekamp, Eenwigh. Dess ursprung och räckvidd, i vilka mål den användes, när och varför den avskaffades [s. 52-57]. ÅTTONDE KAPITLET Om den folkliga bevisningen genom ordal [Gudsdom] eller beröring av glödande jäm, Jernbyrd, dess ursprung, räckvidd, i vilka mål den användes; plats, tid, sätt och slutligen när och av vilka orsaker den avskaffades [s. 58-71]. NIONDE KAPITLET Om den kanoniska bevisningen genom edgång eller ed och edgärdsmän, Eedh eller Laghgangh. Om denna bevisnings ursprung, namn, väsen, när, var och i vilka mål den ålades. Om edgärdsmännens antal, val och ställning. Omedernas beskaffenhet, åtskillnad och mångfald. Om föredsmän, borgesmän och vittnen. I vilken utsträckning denna bevisning i våra dagar delvis behållits, delvis uppgivits [s. 72-89]. TIONDE KAPITLET Omdomsverkställighet och sättet därför. Omförfädernas straff i allmänhet. Om Nam eller självtäkt; i vilka mål, när och på vilka ställen den var medgiven [s. 90-94]. ELFTE KAPITLET Omböter eller penningstraff. Omförfädernas pengar, deras namn, olikhet, ökning, värde. Om förfädernas mått och vikter och dessas system och olikhet [s. 95-108].
XXV ANDRA BOKENS FÖRRA AVDELNING Om Civilmål FÖRSTA KAPITLET Omäktenskapet. Äktenskapsålder, förmyndare, bröllop och bröllopsseder. Om hemgift vhrmynd och vhrgiäf. Om gåvor i och för bröllop. Ombröllopsgdlen, deras tillrustning och sedvänjor. Omfästekvinnan och hennes följe. Gästernas antal, säkerhet och företrädesrättigheter. Om »skuggop> och gycklare. Om[den romerska] skilsmässoformeln ochnamnet »hustru». Om den äktenskapliga sängen. Äkta makes gåva. Morgongåfwa, dess innebörd och storlek. Ceremonier kring morgongåvans utlovande och den ändrade levnadsställningen [s. 111-124]. ANDRA KAPITLET Om föräldrarnas vård och uppgift och bestämmanderätt över barnen. Omemancipation, arrogation och adoption. Omnödvändigheten av och grunden till faderns efterforskande. Om pubertets- och förmynderskapsåren. Omförmynderskap och förmyndare. Omlegitimation, dess sätt och rätt [s. 125-130]. TREDJE KAPITLET Om arv och donationer. Om gåvor i livstiden och om arvtagare, särskilt Skaparf, Skyldarf, Baakarf och Nidiararf. Om skillnaden i arvsrätten, med hänsyn till led och kön, mellan landskapslagarna. OmKronans arvsrätt, Daan a rf. Arvsrätt till vapen, Wijgharf. Arvsrätt i vissa fall, Ofsinnisarf. Omskrifte av arv och skulder [s. 131-146]. FJÄRDE KAPITLET Omhusbönder och trälar Omträlarnas ursprung, skillnad, namn och ställning, vid brott och utom brott. Om träldomens avskaffande, när, på vad sätt, försökt huru länge, genomfört och förverkligat [s. 147-167].
XXVI FEMTE KAPITLET Omavtal Om byte och handelsplatser. Om köp och försäljning av lös egendom, genom mäklare och vittnen, win och wittne. Om småboskaps, oxars och hästars försäljning med prövodagar, Frestmarck. Omförsäljning av fast egendom med bekräftare. Fasta. Fastamas antal och mångfald. Om seder och bruk vid avyttring avjord, genomskötning, beröring av staven osv. Om jus protimiseos eller bördsköp, av vilken egendom, åt vilka köpare, på vilket sätt och när given. Omåterköpspris. Omjords förpantning och omjus anticriseos. Omjords utarrendering och förpaktning. Omförsträckning, lån, inlagsfä osv. [s. 168-187]. SJÄTTE KAPITLET Omjordars beskaffenhet och skiljaktigheter Om åkrars delning med hänsyn till storleken i penningland, örtugsland, öresland, markland; med hänsyn till arten i allmänna eller gemensamma: Allmenningar, Landz, Häradtz och Byes. Med avseende på deras skiljaktighet och rättsliga ställning i egna och enskilda. Odal- eller Feodaljord, fri. Frälss, ärftlig arrendejord, Sämiegodtz, skattepliktig jord, Skattegodtz, kronojord, Chronegodtz [s. 188-209]. SJUNDE KAPITLET Hemmans odling och dess omväxling. Ombyars byggnader och belägenhet. Ombroars och vägars^ iståndsättande [s. 210-216]. ÅTTONDE KAPITLET Omjakt, Skiögningh. Omolika sätt att jaga villebråd. Omfågelfångst, fiske, bete och omövrigt, somhör till detta ämne [s. 217-225]. NIONDE KAPITLET Omrätten tdl understöd i fall av fattigdom förorsakad av brand, skeppsbrott, sjukdom osv. Om gästfrihet och om vägfarandes och tiggares rätt [s. 226-230]. 1 I det latinska originalet står villanmi st. f. viarum.
XXVII SENARE AVDELNINGEN Om brottmål FÖRSTA KAPITLET Om processen i brottmål, stämning, fängslande, efterlysning. Om lejd, åt vilka, när och av vilka den gavs. Om verkställighet gent emot tredskande, omutmätning, fredlöshet osv. Omförfädernas indelning av brottmålen [s. 233-236]. ANDRA KAPITLET Omlönskaläge, mökränkning, hor, tvegifte, kvinnorov, våldtäkt, koppleri, blodskam, sodomi osv. och om straffet för vart och ett av dessa brott [s. 237-245]. TREDJE KAPITLET Omkränkning av konungens ed, på svenska Eedzöre. Detta brotts grundprincip och straff i allmänhet, därefter om dess olikhet med hänsyn till föremålet, förövaren, orsaken, platsen, tiden, redskapet osv. [s. 246-255]. FJÄRDE KAPITLET Omdråp och deras vanliga straff. Omdråpens mångfald, av vem, å vem, på vilken plats, tid, sätt, med vilket redskap det begås, och om olikheten i straffet därför. Om vådadråp. Om dråpsböter, vilkas betalning åligger ätt till ätt, Oranbotheller Ätteboth. Omde husbönderna tillkommande böterna. Tuck eller Tuckaboth osv. Böter för kvarlänmandet av sjuka, Torfwegiäldh [s. 256-269]. FEMTE KAPITLET Omstölder Om stölds förhatlighet, sällsynthet och straff. Om olika slag av tjuvar och om olikheten i straffet för dem. Om de rådgivande, utförande och mottagande. Om helgerånare. Om boskapsquvar och sädestjuvar. Om uppenbara och icke uppenbara stölder. Om efterforskning av tjuvar [s. 270-281].
xxvm SJÄTTE KAPITLET Omskadegörelse och dess olikhet med hänsyn till förövaren och föremålet, av vilka och mot vilka den begås. Omdess värdering och straff [s. 282-283]. SJUNDE KAPITLET Omärekränkningar i ord och i handling och deras åtskillnad med hänsyn till föremål, sätt, redskap, plats, tid osv. och deras straff [s. 284-286]. SISTA KAPITLET Om kyrkolagen eller om bestämmelserna rörande kyrkorna och deras tjänare. Religionens kraft och verkan. Religionens ursprung och uppgift. Religionen under hedendomen, filosofisk religion och hednisk religion. Den filosofiska religionen och dess grundval. Den hedniska religionen, hos vilka den fanns och vari den bestod. De våras gudar, Tor, Odin, Freja eller Frigga. De lägre gudarna. Föreståndare och tjänare vid offren. Gudtjänsten ägde rum vid offren, i lunder och vid de årliga festerna. Den kristna religionen, sådan den kom till oss. Bruk och sedvänjor. Kyrkornas författning och templens grundläggning. Kyrkans utsmyckning. Kyrkans inkomster bestodo av tionde, böter, gåvor och testamenten. Uppsyningsmän över inkomsterna. De kyrkliga stånden. Kyrkoherde. Klockare. Kyrkoherdes författning och kallelse; och vad han behövde. Klockares kallelse, tjänst, lön. Biskops ämbete, inkomster, värdighet. Kyrkoherdes ämbete; varuti det bestod. Kyrkoherdes lön. Kyrkhg domstol och dess nämnd, kassafogde och mål. Slutord [s. 287-320].
FÖRSTA BOKEN 1 b
FÖRSTA BOKEN FÖRSTA KAPITLET Om de sveo-götiska lagarnas ursprung och utveckling INNEHÅLL Skandinaviens inbyggare urinvånare. Deras lagar och levnadsregler underkastade förändringar. Varför den forna statsformen är okänd. Någon förste upphovsman till våra lagar är icke bekant. Icke Zamolxis eller Dicenseus. Icke Anacharsis. De äldsta lagarna gemensamma med germanerna. Den skrivna rätten härleder sig från sederna och från folkets och konungarnas beslut. Lån från graimfolkcn. Vilka de först upptecknade lagarna voro. När de hava börjat upptecknas. Viger Spas, Lumbers, Erik den heliges. Karls, Sverkers, Knuts, Birger Jarls, Magnus Ladulås’ m.fl. lagar. Upplandslagen, Västmannalagen, Hälsingclagen, Dalalagen, Södermannalagen. Västgötalagen, Ostgötalagen, Skånelagen, Finlands lag. Stads- eller municipallagama. Kristoffers Allmänna landslag. -|-^en trakt av Norden^, somde antika författarna kallade Schantia, Skandinaviens Scandia eller Scandinavia, bebos av urinvånare, vilkas förfäder vid inbyggare skilda tider hava utvandrat och anfallit de mest frejdade landsdelarna av Europa och givit demlagar ochnamn. Dessa folk, somhemma hos 2 sig varken hava kunnat tåla eller haft någon bekantskap med utländskt herravälde och aldrig hava fördrivits från sina boplatser, även omde sins emellan bekrigade varandra, lydde fordom under fyra, femeller ännu flera och allra längst under tre konungar, någon tid under en, men i våra dagar, sedan Norge som en provins har lagts mider Dan- ^ I Stiernhööks ladnska text står både här och längre fram i verket (se t. ex. s. 393) Septeulrio som en geografisk landbenämning, ’landet i norr’. Norden. Såsom sådan förekommer ordet Norden även i andra, svenska texter från i6oo-talet, varom se Svenska Akademiens Ordbok över svenska språket, Bd 18 (1949), Nsp. 670 f. (jfr sp. 656). Ordet Nordeni denna betydelse möter t.ex. hos Olaus Rudbeck, Atlantica, IV, p. 140-142 (ed. Nelson, s. 129 f.) tre gånger. Även vädcrstrccksbeteckningcn Boreas, ‘norr’, brukas i samma betydelse (se nedan s. 60 not 2).
4 mark, under två konungar. Alldenstund de förbundos av samma himmel och jord och även voro blandade med varandra genomäktenskaps- och handelsförbindelser, befiimas de hava levat under nästan samma lagar. Men vilka dessa hava varit, varigenomde fordomväxt samman till en riksgemenskap, är svårt att utforska på grund av en så lagir okända lång tidsrymds stora dunkel. Ty här finnes plats endast för gissningar, då våra landsmäns hela htteratur ännu icke har anträffats, förmedelst vilken kännedomen om en sådan viktig sak skulle hava kunnat nå fram till eftervärlden, och man bör icke av våra dagars eller av för några hundra år sedan stiftade lagar dömaomdessa förstalagar. Skick och bruk, seder och språk förändras antingen genom handel med eller genom invandring från andra folk eller så småningom av sig själva, så att efter några århundradens förlopp tingens skepnad eller levnadsreglerna icke igenkännas såsom desamma; därpå följa även lagarna, icke blott de, somtjäna enskildas intressen och lämpas efter 3 tidsomständigheterna, utan även de, som angå statens grundval och, då staten bör vara odödlig, borde vara ständigt orubbhga. Ingens klokhet har emellertid någonsin i lagstiftningen varit så lyckosam, att Lagarnas väx- han har kunnat gå i god för, att^ lagarna vore mindre imderkastade växlande öden och död än de människor, av vilkas skön de bero; något som man särskilt har haft tillfälle att iaktta härstädes. Ty även om från början och ända från Magog (om® man kan utan att rodna gåtillbakaända dit genomså månganamn ochså mångaårhundraden) här har funnits kungavälde, är det dock känt, att detta under senare århundraden, när en tillförhthgare kännedom däromföreligger, vanhgen har varit osäkert och understundomobefmthgt, då än stormän och nomarker [odagmän], än allmogen själv hava tillvällat sig den högsta makten. Det är därför svårt att utforma en fullt överensDeras första ling * Genom J. E. Almquists studie Johan Stiemhöök och den yttre laghistorien (Uppsala Universitets Årsskrift 1934: Juridik 3), vari denne meddelar nya, viktiga rön angående Stiemhööks arbetens tillkomsthistoria, och den långt senare publicerade detaljerade specialundersökningen av E. Ekvaix, Johan Stiernhööks tidigare utkast till den yttre laghistorien. En jämförelsc meUan oUkheter i utkastet och den slutliga redaktionen (Rättshistoriska studier, Bd i, 1951, s. i8()-205) har det kastats ljus över själva den tryckta textens historia ochbeskaffenhet. — Den under ogynnsamma omständigheter företagna överarbetningen har lämnat spår efter sig i vissa formella onöjaktigheter i den slutliga textavfattningen. I den trycktalatinska texten s. 3 r. 4 ge ... Mt cavere posset, quo minus quam homines ... ingen grammadskt begriplig mening. Det från det föregående underförstådda subjektet leges är det nödvändigajämförelseledet dU minus quam homines, och i stället för quo bör stå quin (skrivet qui). Den föreliggande textförvirringen torde lösas enklast genomden här framlagda emendadonen. * Se G. Löw, Sveriges fomdd i svensk historieskrivning, I (1908), s. 9 ff.
5 stämmande bild av den gamla ursprungliga byggnaden liksom efter ruinerna och lämningarna av ett palats, somofta har blivit reparerat. Att de enskildes rätt eller privaträtten har växlat, därom råder än mindre någon tvekan. När nämhgen före de skrivna lagarna allt avgjordes efter bilhghet eller enhgt sedvänjorna, vilka växlat från plats till plats, är det klart, att ett och detsamma icke synts vara rätt och billigt för alla och att icke samma sedvänjor hava varit lång- 4 variga. Då lagarna för den skull äro ovissa, kan det icke finnas någon känd författare av dem (vilket närmast var det, somskulle utforskas), så framt vi icke omdömeslöst vilja låta det passera, sompå vilket sätt som helst har traderats. Vad det beträffar, att många av våra landsmän^, vilka hava skrivit något om våra lagar, åberopa filosoferna Zamolxis och Dicenaeus, tycker jag icke, att de tillräckhgt hava vare sig förstått eller brytt sig omfolkets historia eller händelseförloppet. Zamolxis var Pythagoras’ lärjunge, och somhga sätta honom såsom konung, andra såsom rådgivare i spetsen för geterna; det är osäkert, vilka lagar han har skrivit för dem, och ännu osäkrare, huruvida geterna hava varit identiska med våra härifrån utvandrade goter. * Här tänker man främst på Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (1554) eller på den arvfursten Erik och hertigarna Johan, Magnus och Carl tillägnade variantupplagan av samma år och med titeln: Gothorum Sveonumque historia (om denna se 1. Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, Bd 2, 1931, s. 214-216), s. 121 ff, där Johannes Magnus återger de på en kedja av förväxlingar av geter, goter och götar grundade berättelserna om dessa legendariska lagstiftare. Om Zamolxis (gr. berättar HeroDOTUS, Historiae. Rec. C. Hude. Ed. 2:a, T. i (1912), 1. IV. 94 f., som även åberopas av Johannes Magnus. Den kritiska ståndpunkt, som Stiernhöök här intager, är högst berättigad. Vad Dkenevus beträffar, beskriver Jordanes (Mommsens Jordanesedition i Mon. Germ, hist.: Auct. antiquiss., T. 5:1, 1882, s. 74) hans stora begåvning inom vetenskapen, lagstiftningen, statsstyrelsen osv. och låter den på Sullas tid, i :a årh. före Kr. f., levande gotiske konungen Buruista (detta är Mommsens namnform, ej Boroista, som hos Stiernhöök och äldre editorer) förläna honom nära nog kunglig makt (»pene regiam potestatem»). —Den av StiernHÖÖK i detta inledningskapitel intagna relativt sansade ståndpunkten rörande sagorna om de »gotiska» folkens utvandringar från Norden och om Sveriges fornhistoria överhuvud har givit Henrik Schuck anledning att i den 3 :e [o :senaste] fullständigt omarbetade uppl. av lllustrerad svensk litteraturhistoria. Del 2 (1927), s. 277-281, i anslutning till ett uttalande av Erik Gustaf Geijer, lämna en helt panegyrisk teckning av Stiernhöök som vetenskapsman. Dessa SCHUCKS överdrifter ha till rimliga proportioner reducerats av J. E. Almquist redan i den andra (1934) av hans i det följande nämnda framställningar av Stiernhööks liv och verk. Almquist, somunder årtionden med stor energi och framgång forskat i Stiernhööks biografi, har i olika sammanhang bearbetat det främst av honom själv (efter personalierna till Stiernhööks likpredikan år 1676 av dåvarande pastor primarius i Storkyrkan, till sist ärkebiskopen Olof Swebilius) framdragna materialet, nämligen i Uppsala Universitets Årsskrift 1933: Juridik I och 1934: Juridik 3, i SvenskJuristtidning, Arg. 28 (1943), s. 193-206, i hans egen Svensk juridisk litteraturhistoria (1946), s. 127-149 och i Rättshistoriska studier, Bd 2 (1957), s. 162-214, allestädes med fullständiga hänvisningar till den tryckta litteraturen och till de arkivaliska fyndställena.
6 De som kallades goter blevo bekanta för världen först under 4:e århundradet efter Frälsarens födelse, men geter och amazoner funnos även före Alexander den store och före det trojanska kriget. Men antag, att de hava varit desamma och utvandrat härifrån antingen 300 år, somsomliga anse, eller mer än 1000 år f. Kr. f., somJohamies Magnus^ menar, och begivit sig ned till floden Tanais [o :Don] och Meotiska träsket [orAsovska sjön], varifrån de hava strömmat in i Asien och Europa, vemskulle kunna tro, att de, som voro spridda på så stort avstånd i tid och rum, längre hade kommit i håg detta sitt fädernesland, att icke tala omatt genomhandelsförbindelser antingen 5 vi skulle hava fått våra lagar från dem eller de sina från oss? Men vilka lagar dessa utländska goter hava haft före de skrivna, är icke bekant; om dessa hava varit de, som senare nedskrevos i Spanien under Henrik, Theoderiks son^, då Leo var kejsare^, omkring 5 :e århundradet efter Frälsarens födelse, hgga de närmare de angränsande galliska och romerska lagarna än våra. Det synes därför ickehgganågot dunkelt i att de snarare hava fått sina lagar fråndemänfrånZamolxis och Dicenaeus och i att vi alls icke hava fått våra lagar från dem. Menför att nu tala omDicenseus var hanvisserligen till tidensenare än Zamolxis, och om vi antaga, att goterna hava utvandrat härifrån omkring år 200 e. Kr. f., såsomde flesta mena ochsynes vara det sannolikaste, skola de likväl icke komma i beröring med Dicenasus, som levde två århimdraden tidigare. Deimes Bilagines eller Belagines* tillhöra enhgt deras åsikt oss, därför att de skulle betyda antingen ’stadslagar’, Bylagh, eller ‘bihang’ eller ‘tillägg’ till lagarna, Bijlagh eller Bijaffskiedh, som om en grek eller Boroista® skulle hava lärt sig att tala eller skriva svenska femhmidra år, imian han hade fått kännedom om goterna. Ty goterna kallade lagar på den tid, då Jornandes [orjordanes] (från vilken de hava allt detta) skrev detta om Dicenaeus, Vittodh^, icke med det latinska ordet Lex, Lagh, som 6 nutidens språkbruk har gjort till vårt. Detta är liksom när de vilja, ^ Johannes Magnus, a. a., s. 40: »Annus tunc erat... ante natumChristum millesimus qua” dringentesimus trigesimus ...* [0: 1430 f. Kr. f.]. * Eurik, Teoderiks son, var västgöternas konung 466-484. * Leo var byzantinsk kejsare 457-474. * Sej. Loccenius, Antiquitates Sveo-Gothicae, 1647, s. 127; cd. 2, 1654, s. 54 f.; ed. 3, 1670, s. 49 f. —Redan JOH.ANNES Magnus, a. a., s. 124 erinrar omDicenaeus’ lagstiftning, som kallas »lingua Gothica Bilagines ... quod Latiné iuxta leges [d. v. s. bi-lagar] dicere possumus». ® Se ovan s. 5 not i. * Se S. Feist, Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. 3. Aufl. (1939), s. 570 under ordet Witojj, Gesetz, Gebot.
7 att Scythia härledes av Skyt te, emedan de [oidess invånare] utmärka sig genom sin skicklighet i skjutning. De romerska och grekiska författarna hava kantänka kuimat gissa, vilket namn svearna efter tusen år skulle ge de pilbeväpnade, så att de därför gåvo Scythia dess naimi. Jag lämnar emellertid detta därhän. Sannolikare vore —om man önskar, att en filosof överhuvud sättes i spetsen —att anföra Anacharsis^ från Skytien, emedan demieävenräknas somvår landsman och av vissa tyskar säges ha lagt grundentill den sachsiska rätten, som i mycket överensstämmer med vår rätt. Men detta är påhitt, som man har funnit behag i, sedan bokliga studier hade börjat bliva omtyckta, så att intet har ansetts utmärkt eller berömvärt, omdet ej har kommit från filosofer. Denna åsikt har emellertid redan för länge sedan förkastats av övriga tyskar. Det är nämhgen ett faktum, att dess förste författare var en viss Epko Repkovius’^ [oiEike von Repkow], som ingenstädes nämner Anacharsis utan endast folkets sedvänjor och Constitutiones Carolinae [o:Karl den stores Stadgar], av vilkahansammanställt denna Spegel [oiRättsbok]. Eftersompå den tiden, då denna skrevs, i det 13 :e århundradet, de högre studierna och all vitter bildning lågo i dvala, och förvisso ännu icke hade nått fram till oss, är det klart, att Epko Repkovius lika litet kände till Anacharsis, som 7 vår Viger Spa och vår Lumber kände till Zamolxis och Dicenaeus, när den ene först författade svearätten och den andre först götarätten. Det kan emellertid icke förnekas, att vi från äldsta tider hava haft många lagar gemensamma med tyskarna, långt före utarbetandet av Sachsenspiegel. Tyvi hava utan tvivel varit ett folkmed ett ochsamma ursprung hksomock med samma språk och sedvänjor. Vissa av dessa hava varit i kraft ända till Magnus Ladulås’ tid, andra tagasi akt ännui denna dag. Men redan för länge sedan hava de kommit ur bruk hos tyskarna, sedan dessa först hade blivit delaktiga i det Romerska riket och långt därefter även av den romerska rätten, varomskall berättas nedan på vederbörhg plats. Ty vad tyskarnas lagar beträffar, som ^ Attacharsis var enligt Herodotus, Historiae. Rec. C. Hude. Ed. 2:a, T. i (1912), 1. IV. 76 f. en skytisk filosof av förnäm börd på Solons tid, som efter ett besök i Athen vid sin återkomst blev mördad, emedan man befarade, att han ville införa grekiska seder och lagar. * Domaren Eire von Repkovv var den förste, som år 1220 (på latin) nedskrev den sachsiska rätten; denna rättsbok överflyttade han omkring år 1235 till lågtyska. Denna rättssammanfattning, som ursprungligen var ett rent privatarbete, komsnart nog att betraktas som en lagbok med den ökade auktoritet, som tillkommer en sådan. Om dess märklige författare seW. Möllenderg, Eike von Repkow. Ein Versuch (Historische Zeitschrift, Bd 117, 1917, s. 387412).
8 först under det 13 :e århundradet upptecknades i skrift, äro vi sa av våra lagar samtidiga med dem, vissa mycket äldre. Ty vi hava haft skrivna lagar i det 12 :e, ii :e, ja t.o.m. i det 10:e århundradet, sås. m klart kan uppvisas. För att avsluta detta stycke om upphovsmännen till våra lagar, fjjmas få riken och stater, somhava någon bestämd upphovsman att tacka för sina lagar såsom spartanerna Lycurgus, atenarna Solon, kretensema Minos; de flesta lagar hava ett dunkelt ursprung. Någon nedärvd sedvana, konungens skön eller folkets beslut övergingo nämligen att bhva lagar, vilka, sedan statsmakten hade stadgats, erhöllo tillskott, somicke kunde tillskrivas en enda. På detta sätt är det sannohkt, att även våra lagar hava tagit sin början, vadan det icke är nödvändigt att på en så lång omväg genomAsien, Grekland eller Spanien söka vår rätts vagga. Skick och bruk, somhade införts med folkets tysta samtycke, gällde länge som lag, och —som Tacitus^ så sant säger: Hic boni mores plus valuerunt, quam alibi bonce Leges. Dessa sedvänjor gällde visserHgen som lag före den skrivna rätten, men utgjorde också materialet för rättsupptecknandet, och att utforska deras ursprung är mycket svårt, med hänsyn till denlånga tidsrymden och frånvaron av civilisation. Härtill kommo, som förut är sagt, folkets beslut och konungarnas påbud, vilkai nyaoch tveksammamål icke kunde fastställas avsedvanan. Konungens ord gällde oftasomlag, gällande var även vad folket hade beslutat, understundomäven utan konungens samtycke, och därjämte synes man också hava lånat icke litet från grannarna och anpassat det efter sina behov, något somklart anges av konung Birger Magnusson i Företalet till Upplandslagen. 9 När lagarna först nedskrevos, voro de mycket konstlösa och enkla, skrivnarättens g^J^na som fordom^ i Rom ursprung Jura dabat populo, posito modo Preetor aratro^ och sådana som Olavus PetrP betygar sig hava sett våra lagar vara. Men när dessa hava börjat nedskrivas är ännu icke avgjort, i det att Våra lagars ursprung 8 När rätten nedskrevs ^ Tacitus, Germania kap. 19. »Kraftigare verkan hava där goda seder än annorstädes goda lagar.» Övers, av P. Persson, 1929. * Den latinska textens enim, ’ty’, ’nämligen’, somhär är föga lämphgt, är en förvanskning av olim ’fordom’, som också mycket riktigt står på parallellstället i det av Almquist (i hans ovan s. 5 not I nämnda arbete, 1934) tryckta äldsta bevarade utkastet, s. 38. Sammaförväxling av olim och enim förekommer även på flera andra ställen. ® OviDius, Fasti, I, 207: *pretorn stiftade lag för sittfolk, nyss hemvändfrånplogen». * Olavus Petri, En Swensk Cröneka (i Olavus Petri, Samlade skrifter, Bd 4, 1917), s. 44.
9 somliga hävda, att det har skett under Inge II och andra^ under Ingield. Jag tror att de varit samma person, att ett misstag skett på grund av namnlikhetcn eller ock att det har kuimat ske under bådadera, i det att de hava påbörjats under den ene och på något sätt fullbordats under den andre, alldenstund de regerade med blott sjutton års mellanrum. Trovärdheten är emellertid härvid störst för Ingeld eller Ingevald (båda uttryckssätten finnas) icke blott på grund av konung Birgers vittnesbörd^, utan också därför att de flesta laghandskrifterna ange sig vara skrivna i Birka, som under Ingield var konungasäte och stod i blom. higield använde hjälp av landskapsdomaren Viger Spa, Upplands dåvarande frejdade lagman; efter denne fick lagen sedan namn, mera än efter konungen själv, så att den kallades Vigers Flucka, Vigers flockar. Den var i bruk i om- Viger Spas kring 400 år. Den nedskrevs nämligen kort efter Karl den stores tid, då vårt folk ännu icke hade omvänts till kristendomen. Sedan evanflockar geliets ljus hade kastat sinastrålar, rensades denavde kristna konungarna 10 i fråga omdet som smakade avgudadyrkan eller hörde till tyglandet av det vilda folkets råa seder; berömda i detta hänseende äro Erik den hehges. Karls, Knuts, Birger Jarls, Magnus Ladulås’ lagar; Erik den helidessa konungar hava svearna att tacka för tillägg till sin rätt ända fram till Birger Magnusson, under vilken den första lagrevisionen ägde och hans efterträdares lagar rum, ar 1295. Kort förut började även våra goter [o rgötar] att ordna sina lagar Lumbers lagar och sedvänjor med hjälp av landskapsdomaren Lumber, efter vilken de även fmgo sitt namn. Att det skedde, medande hadeegnakonungar, är tydhgt av den lidelsefullhet, som hos dem framträder mot svear och daner, deras grannar på ömse sidor. Därjämte bör anmärkas, att varje landskap hade sina egna lagar och särskilda lagböcker, vilka Landskapsvisserhgen i det mesta överensstämde med de övriga, men i mycket Lgar gingo isär. Att behålla dessa ohkheter syntes dem stå i överensstämmelse med friheten, och för den skull begärde de stadfästelse av konungen i vissa fall i stället för en onödig, ringaktad och förbisedd [ortidigare stadfästelse], vare sig nu konungarna i okunnighet omsin rätt eller på grund av att en osjälvständig valts till konung icke reagerade däremot eller sakläget var sådant, då varje landskap hade sin ^ Konung Carl IX:s interpolation i Företalet till Upplandslagen i 1607 års editio princeps; se härom senast Axel Nelson i Rättshistoriska studier, Bd 2 (1957), s. 59 not c. * Dvs. Carl IX;s i föregående not omnämnda interpolation.
10 egen lag och lydde under konungarna mera på grund av en förII bundsöverenskonimelses förphktelse än på grund av en ren miderkastelses. De voro fordomvana vid att leva fritt tillsammans med sina småkonungar, vilkas myndighet över lagmännen hade upphört, något sombåde valsättet och den nyvalde konungens försäkran tydligt visa, då han efter konungavalet och den till alla avlagda eden icke desto mindre fördes kring genom landskapen och måste lämna garantiförklaring till vart och ett för sig både angående bekräftelse av deras lagar och att icke införa några nya. Det är därför icke att undra över att de hade vart och ett sina egna Upplandseller Uppsala- lagar; bland dessa är pågrundavlandskapets rang, ålder ochmyndighet Upplandslagen den främsta. Om den säger en norsk författare^ för omkring 250 år sedan: Uppsaladoiimrett intar försteget framför alla övriga; när man hland de övriga icke är ense om vad som är rätt, hör avgörandet träffas efter denne domares skön eller enligt Uppsalalagen. Dess förste författare var Viger Spa, somvi nyss nänmde, den andre efter denne Birger, den heliga Birgittas fader, från vilken denhöggrevligaBraheätten’ leder sitt ursprung. Båda voro landskapsdomare eller, som de gamla lagarna kalla dem, lagmän eller nomarker, vilka också i verkligheten voro närmast efter konmigen i rang och värdighet. Men de lagar, som skrevos av Viger Spa och icke i ett sammanhang påbjödos, försvunno med åldern och genom i två gånger skedda omarbetningar; det lider dock intet tvivel, att mycket av demfinnes bevarat i våra dagars lag. Ty konung Birger upphävde dem icke alla, utan blott de betungande, och uttolkade de dunkla, såsom han själv uppger. Han tilläde därefter de lagar, som hade stiftats av Erik den helige, vilka hava även de, sådana somde av honom hade påbjudits. lagen I Jfr Snorre Sturlesons Norske Kongers Chronica. [Med flera andra historiska texter.] Vdsat paa Danske, affP. Clausson, 1633, s. 21:5 »Vdi huer Landspart [ udi Suerrig], er en Lagmand oc Lagting, oc besynderlig Long, oc Lagmanden ... oc hues Lougene icke komme ofuereens met huer andre, da skal alting rettis eftir Vpsalla Loug, oc skulle alle de andre Lagmend v.ere den Lagmand underdånige, oc lydige, som boer udi Tiendeland.»—P. Claussons danska översättning av år 1633 var källan för Stiernhööks kännedom om den isländskfornnorska historiska litteraturen. * Denna grundlösa, blott något hundratal år gamla genealogiska konstruktion, som 1647 i tryck behandlats av J. Gustafsson Örnewinge, Genealogia Brahaea (själv en Braheätthng utomäktenskapet), fick naturUgtvis icke saknas i ett arbete författat af en förutvarande professor och hovrättsledamot i Abo, som därtill själv nyligen (1649) adlats. I den av Almquist (se dennes ovan s. 4 not i anförda arbete) utgivna tidigare versionen (o. 1650) av i;a kapitlet_ saknas (s. 41) denna uppgift, som Stiernhöök tydhgen lärt känna genomÖrnewinges skrift Riksdrots 1641, hade greve Per Br.ahe (f. 1602, d. 1680) 1665 förordnats att föra ordet i di rektionen för lagens överseende.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=