68 l)n)n men inte fullgjort motprestationen att iinderhalla denna. »Jag har väl försökt», säger en utredningsman i skadeståndsmålet mot Benedictius, »att över det ena och det andra kunna inhämta hans yttrande, då jag till den ändan honom till mig kallat, men detta mitt välmenta bemödande lyckades så illa att jag svarslös i själva saken måste undfly åthutelser och tillmålen, som med yttersta kallsinnighet icke kunde motas och egen värdighet bjudande mig att ej besvara.»-® Missväxt, som medförde en svår dyrtid, gjorde det svårt fiir Benedictius att hålla priserna på sina varor nere. Men framfiir allt fick man inte de arbetsf()ra spinnhushjon. som projektet hade som förutsättning. Lissander säger i sitt yttrande till protokollet: »Som stadens gator och torg uppfjdldes av kringstrykande tiggare, bestående av små barn och hiigt ålderstigna samt med sjukdom redan behäftade människor, vilka varken kunde inrymmas i harnhusen, hospitalet eller församlingarnas fattighus, så blevo alla dessa medelst polisens anstalter förda till spinnhuset, och emot vilkas mottagande mänskligheten och allmänna uselheten förbjcid Kongl. Kollegium att lägga något hinder. Således birvandlades spinnhuset på någon tid till ett lasarett och fattighus, varest deras antal var störst, som icke ägde kroppsstyrka att genom deras eget arbete och förtjänst förskaffa sig nikltorftigt uj)pehälle utan har måst underhållas på spinnhusets kostnad.»-* Oavsett detta torde de »friskas» arbetskapacitet aldrig ha kommit upp till en fri spinnerskas. Man hade räknat med att för en tvåårsperiod få hetala hjonen i s|)innarl()n 27 679 dal. kmt och konstaterar att man i stället måst ge ut 78 117 dal.-- 1-^tt par decennier senare omnämner Schulzenheim detta snöpliga projekt nxed följande torra konstaterande: »Under fjärde kvartalet 1772 fick på kommerskollegiets förslag fångarna spinnarhiu f(')r sitt arbete och skidle själva kläda och föda sig därav samt en marketentare mot viss taxa skulle hålla dem spisning, men delta hlev för spinnhushjonen så odrägligt, att kollegium måste fiirbättra villkoren med 150 ®/o. 1 1/8 1778 tillät Kungl. Maj:t fångarna att köpa mat av vem som helst. Med ingången av 1770 sattes hushållningen på förra foten, så att fångarna underhålles för husets egen räkning.»-^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=