196 Saninia år iiiliirdes för arbetsledarna titeln yrkesinästare. och ökade krav ställdes på deras kapacitet. Klart är att under kristiden och tiden närmast därefter orolii»- heter, rymningar och våldsdåd förekom i större idsträckning än normalt, men det fiirvånar närmast att fångarna pa Långholmen under dessa påfrestningar h()ll sig sä lugna som de verkligen gjorde. Ltt våldsdåd, som så när kostat en vaktkonstapel livet, begicks i mitten av november 1915. da en fånge bakifrån anfcdl en vaktkonstapel, varvid ett hugg av fångens skräddarkniv skar av näsan och klöv (iverläppen.** k^tt år senare fick en annan konstapel en dansk skalle, som krossade näsbenet och kom blodet att stnimma ur näsa ocb mun. Vid förhiiret fiirklarade fangen, att ban ansett sig biira niipsa vaktkonstapeln tor att denne inte infann sig fort nog när ban ringde.**’ 1 januari 1919 skedde en tragikomisk rymning genom frigivning av fel fange. händelser, som upprepats ett par gänger så sent som på 196()-talet. Att ett sådant misstag kunnat begås under kristidens väldsamma (iverbeläggning bör knappast förväna. Pa grund av överbeläggningen var man tvungen att torvara även cellfangar tillsammans, ocb detta hade gjort att rymmaren, en durkdriven inbrottstjuv fran Sundsvall, fält dela cell med en fange, som skidle frigivas om ett par dagar. För att denne skulle binna med Norrlandståget hade man gatt med på att hans frigivning skulle ske kl. 6 pa morgonen i stället f(ir fiireskrivna kl. 8. Fängelset var da hemannat bara med nattpersonal, och det var onuijligt f(ir denna att till namn. nummer och utseende känna de 700 fångar, som da fanns i fängelset. När nattvakten kom in i de båda fångarnas cell, ropade han upp namnet pa den som skulle friges. »Det är jag det», förklarade inbrottstjuven med den långa strafftiden, medan den andre låg kvar i sängen och sov eller låtsades sova. I vaktrummet lät konstapeln klä honom i frigivningskandidatens kläder och gav honom dennes tillh(irigheter med ett »Adjö och lycka till!» Kfter en stund btirjade också den andre mannen i cellen proponera pa att bli frigiven. Det var ju han som skidle frigivas, och vad menade man med att halla honom kvar? När man upptäckte rätta förhållandet, blev det naturligtvis stor tablå.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=