104 Kil egendoniligl förhallando. som också ulövado sin vorkan på honom, var del slillaslående, den lidlösliel, som härskade i cellen. All han överhuvud lagel iaktlog denna lidens skenbara — eller verkliga — orörlighel. var å andra sidan ell resnllal hos honom själv av denna lidlöshel. Han Ivivlade således icke på all den exislerade. Han hade flera gånger känt men först fram på vintern klart kommit underfund med att i cellen exislerade ingen tid. Där fanns endast ett evigt nn. Klarast framstod det för honom, när han drog sig till minnes en tanke, en utförd handling, en läst hok eller ett skrivet hrev. som tänkts, utförts, blivit läst eller skrivits för någon tid tillhaka, l.ex. tre, fyra manader . . . Jag kan sitta här länge, jag kan förändra mig fnllständigt, hli ett helt år äldre, undergå en revolntion i mina tänkesätt, komma att se pa tingen från helt nya sidor — men runt omkring mig slår allt stilla, samma färg. samma form. enahanda samma synintryck tryckande på sinnena, ingenting förändrar sig. det kan ha gått en dag lika gärna som ett år. ty här finns ingen ti d." I juli 1027 skrev en intellektuell livstidsfånge, soin året förut biirjat sitt straff på Långholmens eentralavdelning ned ungefär samma tankegångar i en uppsats i fängelsets skola: Kn vecka på Långholmen, är det en månad eller en timme? Tiden, klockans matematiskt noggranna tickande, av människan nllänkt för att giva realitet åt ett ohestämhart något, förlorar här all betydelse. Minuter och timmar av enformighet tyckas släpa sig fram. och dock flyger tiden samtidigt undan ulan att lämna minsta spår efter sig av varaktiga intryck. Kanhända fäster sig i minnet små episoder, kanhända njnter man mera av ett, lider mera av något annat. Men det hela sammandrages till ett jämnt förbiglidande hand av enahanda grått. Jag sitter i solskenet på promenadgården inom dess hrnngrå plank, dess grova spjälgaller, genom vilket endast en fattig rabatt med några tynande blommor synes liksom nedtryckt av den där bakom liggande granitmurens mäktiga massa. Det är samma sol. som värmer här såväl som ute i världen, samma vind. som fläktar här som där. ('.elltiden kunde, för några få. bli en lid av ökad självkännedom och besinning, men i längden måste cellen bli en overklig och farlig värld för de flesta. Det första världskrigets mänga år utmärktes på Långholmen som annorstädes av knapphet på föda och av fiirhärjande sjukdomar, som på ett fängelse naturligtvis krävde en stor tribut. Den elakartade influensaepidemin, »spanska .sjukan» började sina härjningar i augusti 1918, gick tillbaka något i september men
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=