174 lyra väggar ensam, .laj» led förfärligt mer nu än förr. ty hustru <K-h harn hatle jag äsamkat sorg och hekymmer. llarnen voro visserligen unga och förstod icke varför far icke kom hem. men med aren skulle de säkerligen fa veta alt han var en tjuv. som tillhragt mänga är i fängelse. Detta var förfärligt och grämde mig mest, men det som var gjort kunde inte omintetgöras och alt gruhhla förhältrade icke min belägenhet, tvärt om. jag mäste spela ni)p mig och arbeta, sä att jag icke förmådde tänka pä annat. Men den som icke prövat ])a vad <lel vill säga att sitta ensam i tre ärs tid. dag ut och dag in utan minsta förströelse, kan icke göra sig en föreställning om hnr det kiinns. Ingen mä heller undra pä att sä mänga fängar hli cellsjuka eller halvt vansinniga av Iranad och längtan eller samvetskval, ty hur moraliskt <ljupt sjunken fängen än är. sä är han dock människa och har kanske nagon gang mänskliga känslor, som icke läter tysta sig. .lag vet själv vad jag led. i synnerhet umler det törsta halväret av denna min fängelsetid, och dä vintern kom blev det än värre, ty här var sä kallt i cellen alt det var omöjligt att hälla sig varm om nätterna. .Tag läg och frös. kunde inte sova, endast shiinra, ligga och vänta all del skulle hli morgon, sa att jag kunde fä arhela mig varm. Kn kall och mörk höstdag strax efter gudstjänstens slut, dä jag kom fran kyrkan och in i tlen tränga, kalla och halvmörka cellen, kände jag mig upi)roriskt stämd mot snart sagt allt och alla, som stiftat lagar och förordningar, men jag tog mig en promenad fram och tillhaka i min lilla hnr, men mina tankar hlev avbrutna genom ett litet knackande pa mitt fönster. Ett par smä sparvar var anledningen till detta knäppande, .lag hade glömt att ge dem den sedvanliga frukosten. De kvittrade och jag visste vad de ville. HrÖKlsmulor lades id och del hlev glädje för dessa smä. även för mig, ty de voro mina vänner, underlät aldrig att hesöka mig flera ganger dagligen. .lag har icke mycket all säga om fängelset under denna tid, ty jag säg eller hörde ingen, ingen säg eller känile mig hland tVmgarna. ty vi voro alla maskerade dä vi skulle gä utom cellen. Att kasta ut liriidsnuilur till fåglar var en hiigsl klandervärd fiirströelse. liksom det var opassande att sjunga eller gnola i cellen. Åtminstone en direktör var känd fiir all vid sill mottagande av nykomna fångar ämm ])å 1020-lalel uppräkna dessa aktivileler som fiirbjudna och ägnade alt medföra bestraffning, bål annan cellfånge skriver: C.ellslraffet är allmänt fruktat hland langarna. Det är det förskriickligaste straff, som kan drabba en lagdömd förbrytare. .\lla häva härför. Och det är icke sä mycket att undra pä. ('.ellstraffet är en sannskyldig tortyr för häde krojip och själ. Den beständiga ensamheten och den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=