162 den soin var dtiind till siral't'arhefe i fyra ar eller kortare tid skulle, där sä kuntle ske, under strafftiden hällas i enrinn ined avdrag ined en fjärdedel av strafftiden. Vid straffarbete över fyra är skulle fängen vid straffets hiirjan hällas i enrum under tre är. Avdrag skulle göras med en tredjedel av den tid. under vilken han suttit i cell. Wieselgren hade sälunda fält nej till sitt förslag att komiiensation genom avkortning inte skulle utgä. 1 första kammaren anmälde hara landshövding Curry Treffenberg betänkligheter mot utsträckande av enrumsstraffet. Vad »cellstraffel skall uträtta till sinnets uppmjukande och framkallande av änger hos fangen, det har redan i allmänhet äsladkommils under det fiirsta äret». .\terstoden av celltiden verkade förslöande och förlamande, ansäg Treffenherg. som ej hade nägot yrkande. Wieselgren släpptes sedan fram med ett myckel längt anfiirande. där han hävdade att när bara det första äret hade gätt. sa uthärdades det andra och framför allt det tredje äret med stiirre lätthet, det hade han htirt av direktören fiir det norska Botsfengslet. .\tt fä avtjäna ett straff i enrum vore för fangen en förmän jämfört med straff i gemensamhet, och det vore orimligt med rabaltering. när man ger en förmän. När Wieselgren mälade gemensamhetsfängelsets vådor, talade han om logement med 50—60 fangar och om den glädje det uppväxande barnet kände, när det fick lämna hemmets kollektiv, barnkammaren, och fä sitt eget rum! Han undvek att nämna att logementen pä landets största fängelse var ersatta med nattceller fiir gemensamhetsfångarna.^ Vid debatten i andra kammaren rönte frägan om förlängning av celltiden egentligt motstånd hara frän Julius Mankell. militär men anhängare av liberala idéer. Han visade genom tabeller, all vid längre strafftid blev celltiden tre- ä fyrdubblad. Denna skärpning stode i strid med tidens humana strävan att snarare minska än (ika straffen. Cellstraffet borde aldrig utsträckas längre än som stämmer med dess ändamål, att ge fången tid att besinna och ångra sig: utsträcktes det längre, kunde det verka i molsatl riktning och bli barbariskt. »Man kan väl förstå, att samme generaldirektör, som nyligen till fängbevakningens bekvämlighet med sä stor iver birordade prygelstraffet, nu av samma skäl payrkar cellsiraffets utsträckande, vilket naturligtvis i väsentlig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=