IV. SKÄKPXIXdAH I CELLSTHAFFET. I TVFCKLIXGFX FHAM TILL FÖRSTA VÄRLDSKHI(i?:T Under en slor del av den epok, soin skildrats i närmast före- ^'ående avsnift var (instaf Fridotf Almqnisl ehef för den svenska fångvården (18()7—1880).‘ Hans sfora insals, en sinnla nIanför den egentliga fångvården, var skapandet av åkerbrukskolonin Hall efter franska minister, men han var också en varm anhängare av cellsystemet, och han hade verksamt bidragit till vidgad användning av detta system 1878. ,\r 1880 hade riksdagen pa hans fiirslag hemställt, att Knngl. Maj;t måtte ta i (ivervägande om tiden för straffarbetes verkställande i enrum kimde ytterligare idsträckas med hänsyn till att cellfången nnmera kunde undervisas av lärare och hesiikas av lämpliga personer.- »Regeringen», säger Wieselgren, .\lnupiists efterträdare från 1885. »upptog denna riksdagens hemställan med mycken lielänksamhet. Fyra och ett halvt år hnnno att fiirgå, innan densamma för yttrande iiverlämnades till fångvårdsstyrelsen, och lika lang tid driijde det innan denna myndighet ansåg sig kunna med hopp om framgang till Knngl. Maj;l avlåta sitt tillstyrkande ntlåtande jämte fiirslag i ärendet.» Styrelsens förslag innehar, att straffarbete j)a tre år eller mindre sknlle helt och hållet, och sådant arbete på längre tid iipp till livstid, under de tre första åren idan någon avräkning avtjänas i enrum. Wieselgren var en närmast fanatisk anhängare av enrnmsstraffet och säg i all gemensamhet fångar emellan något ont, även om gemensamheten skedde i Sir Walter ('.roftons mycket modifierade irländska form.'* 'Fill 1802 års riksdag ingav Knngl. Maj:t förslag om enrnmsstraffets utsträckande. 1 lag den 20 Jnli samma år stadgades, att 11 Hiidstctlf
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=