94 Arl)etn(le lången mer än den lastställda kvantiteten, ökades delta i)ensinn inen doek aldrig iner än iliihhelt. Fiirrätlade han ieke det givna lielopjiet, minskades jiensiim till 4 rst hanko. Den som endast arbetade hälften så mycket som han horde, sattes på s.k. latkost, dvs. erhöll hlott soppmateii ntan sovel. Detta straff användes även mot dem, som gjorde sig skyldiga till smärre fönseelser. De som hegingo större fel, insattes i mörk arrest. .\lla kroppsstraff voro bortlagda. I allmänhet tycktes kvinnorna fordra mera stränghet för att hållas till ordning än karlarna. :i\ensom de oftare rymde. Karlarnas förvaringsrum var strängt avskilda från kvinnornas, vilket var fördelt i ett egentligt Korrektionshus och ett Arhetsluis. Unmmen ^•ar höga. Ijnsa och snygga, i synnerhet i de simast byggda delarna av linset. Varje fånge sov i en enskild säng. 2 och 2 iiver \arandra. som \ar tönsedd med sängkläiler, lakan och tiicke. 1 lelgilagarna l)e\ istade fångarna gudstjänsten i kyrkan, i ilken dock i‘j var stor nog att rymma dem alla. Det återstående av dagen liksom lördagseftermiddagarna fick de frihet att använda för egen räkning. Då i-n långe luir insatt som liisdriiare kniule erhålla tjänst, löisshipiites han genast. 1 i‘ii av.slutaiide artikel den 10 12 1820 giir Lindeberg en del kritiska reflexinner, lil.a. kritiserar han blandningen av Ijänstliisa oeb brollslingar, och alt ingenting finns, som sporrar till arbete, då man bara kan komma npp i myckel blygsam dagsfiirljänsl. Man fäster sig vid ett par av Lindebergs och Beekens uppgifter, som inte kan verifieras någon annanstans, att kroppsslraffen avskaffats (de kom dessvärre rätt snart tillbaka) och att en sysselsällning. som seilan i manga decennier skulle bli dominerande; viivning av bomullstyg, togs upp som arbetsgren redan fiire fangvardsslyrelsens befattning med inrättningen. Korrektion, korreklionsinrältning. korrektionisl blev modeord under nagra decennier vid 1800-talefs början tills de med den visade ineffektiviteten i den behandling som dessa ord stod f()r förbytles till hiigst försmädliga benämningar. De avsåg alllid de fiirsvarsliisa eller »lösdrivarna», aldrig de fiir brott straffade. De förras behandling och korrektionssystemet i allmänhet idhkste yltersl livliga debatter bland tidens socialt intresserade. Då som nu tyckte en del att fångar behandlades hårt och föga rationellt, andra att de hade det alltför bra. Till de senare hiirde uppenbarligen ('.arl Gustaf von Brinkman, som i ett brev 1885 till Georg Adlersparre skämtar om att Biddarholmens frisinnade säkert inte skulle vara olieuägna att utsträcka den efterlängtade representa-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=