66 Vad vi vet cär, att centralbygderiia i landet också efter kristnandet var viktiga centra, med påkostade kyrkobyggnader och andra kristna lämningar. Kyrksocknarna tycks ännu idag bära de förkristna namnen. Så långt vi kan bedöma finns det i den kyrkliga organisationen inga egentliga avvikelser från samhällets indelning. Man torde kunna utgå ifrån att kristendomen antogs av ett eller flera landsting. Ännu ganska sena källor omvittnar landets självständiga beslut i kyrkliga ekonomiska frågor.*” Förutom missionen söderifrån står möjligheten öppen, att missionärer också komfrån väster, från Norge. Adam av Bremen uppger att Stenfi (Simeon) sändes ut som biskop till Hälsingland, men uppfattar felaktigt Hälsingland som skridfinnarnas huvudstad.*' Mot bakgrund av denna uppgift är det svårt att förstå, varför medeltidsforskningen, som ibland byggt ut problematiken kring de äldsta svenska stiften till ett halvt metafysiskt system, aldrig på allvar räknat med ett biskopsdöme i Hälsingland. Visserligen möter man någon gång lösa hypoteser i denna riktning,*- men utan några direkta vetenskapliga stöd. Adambygger uppenbarligen när det gäller namn- och ortsangivelser på andra källor. I ärkebiskopsarkivet bör han ha haft tillgång till ordinationsbrev och andra handlingar avseende 1000-talets biskopsordinationer. När det gäller biskopsordinationerna vid 1000-talets mitt är hans krönika f.ö. i stort sett samtidig, och det gäller i hög grad vigningen och utsändandet av Stenfi. I fråga om dessa händelser åberopar han dessutom ärkebiskop Adalbert själv som sagesman. Kombinationen med Hälsingland bör rimligen vara äkta och härstamma från skriftliga ordinationshandlingar från kansliet eller från Adalberts egna uppgifter. De av Adams uppgifter somavser biskopens namn och ordinationsområde måste ur källkritisk synpunkt tillmätas en hög grad av sannolikhet. Sedan kan ärkebiskopsarkivet och Adam givetvis ha fallit offer för missförstånd beträffande den faktiska situationen, t.ex. när det gäller Birkakyrkan. Adambroderar sedan vidare på de enkla namnuppgifterna. Att han uppfattar Hälsingland som skridfinnarnas huvudstad kan därför aldrig utgöra någon grund till att “ Se t ex B G Jonzon 1899, Bucht 1923 s 111 ff, fr a 143 ff, I Jonzon 1958 s 147 ff. 1232 nekar Hälsingland betala sin påveskatt, DS 268. Cf stadgan 1297, DS 1202. Är 1314 beslutar landstinget i Hälsingland att överflytta den traditionella Olavsskatten frän Trondheim till Uppsala —se B G Jonzon s 59 ff, Hjärne 1901 s 18 f. AdamIV, 24, 25. Cf Schol 137. Ovan 2 b med not 24—26. Se t ex Dreijcr I960 s 229.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=