42 beläggas redan i Adams krönika och som sedan fortsatt. I och med att fler och fler landskap kristnades, utökades antalet biskopsdömen. Somkälla betraktad är Florensdokumentet inte någon revolutionerande upptäckt, men ger ytterligare belägg för vad vi kan få veta från annat håll. Samma anknytning landskap-biskopsdöme kan man också läsa ut av diplommaterialet från 1100-talet. Det är här onödigt att redovisa diplom för diplom—jag återkommer delvis till dem i fortsättningen. Det svenska diplommaterialet från detta århundrade är givetvis mera omfattande än från 1000-talet, men åtskilligt mindre än från det följande århundradet. Värt att nämna i detta sammanhang är ett diplom från invigningen av Lunds domkyrka 1145, som kan ställas samman med uppgifterna om vigningen i Necrologium Lundense. I diplomet nämns biskop Gisle från Linköping och ödgrimfrån Skara som episcopus Liungacopensis respektive Skaronensis. I nekrologiet bestäms de efter sina biskopsdömen, 0stgocie och Westgoci^.^^^ Det kyrkliga stiftet bär det fornsvenska folkets namn. När det svenska landskapsförbundet, sveakungens rike, från 1164 också framstår som ärkebiskopsdöme, är ännu de gamla svenska landen med, som lydbiskopsdömen. Uppsala, Skara, Linköping, Strängnäs, Västerås — huvudorterna i Uppland, Västergötland, Östergötland, Södermanland och Västmanland — är säten för ärkebiskopen och hans suffraganer.'** Ibland ingår mer än ett landskap i ett gemensamt episkopat. Också ur sagomaterialet kan man få uppgifter omlandskapskyrkorna. Snorres skildring av det tidiga 1200-talets Sverige binder samman land och biskopsdömen. En biskop finns över Västergötland, Värmland och Markerna.^- Ett stort biskopsvälde omfattar Östergötland, Gotland och Öland. Ett biskopsdöme heter Södermanland, ett annat Västmanland eller Fjärdhundraland. I Tiundaland slutligen finns kungens och ärkebiskopens stol.'*'* Cf nedan 2 c Birkakyrkan. DS 35 resp Necrologium Lundense s 90. HSchiick 1959 s 4S. DS 49. Cf APS 8 från 1 188—89 och APS 9 från 1192 med liknande uppräkning, nedan 2 c med not 66. ■*- Markerna åsyftar sannolikt här de omstridda gränsbygderna kring norra Bohuslän och Dalsland. Ordet mork, skogsbygd, obygd, betecknar ingen mans land, gränsmarkerna mellan odlingscentra. Se Rygh s 68. Cf namn som Telemarken, Finnmarken. Nordmarka, Nössemark. Olav den heliges saga, kap 77. Hkr 2 s 109 f: ”Sviaveldi liggr i myrgum hlutum. Einn hlutr er Vestra-Gautland ok Vermaland ok Markir ok pat, er ])ar liggr til, ok er j)at sv,ä mikit riki, at undir peimbyskupi, er par er yfir, eru ellifu hundru?i kirkna. Annarr hlut lands er Eystra-Gautland. par er annarr byskupdömr. par fylgir
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=