25 om de flesta ärkebiskoparna ger följaktligen inte stöd för antagandet om att bestämda och preciserade verksamhetsområden för biskopen saknades, även omområdena var stora och delvis okända. Under den följande tiden fortsatte missionsverket i Norden med skiftande framgång. Det stora ärkebiskopsdömet uppdelades i suffragandioceser, varvid biskopssäten upprättades i Norden. Utvecklingen tycks rent principiellt ha varit enkel: Biskopsdömen och legationsområden blev mindre och i stället flera, och nya dioceser tillkomsuccéssivt genom avstyckning från de äldre. Biskopar till de nya suffragandömena ordinerades av ärkebiskopen, och i många fall torde kungamakten härvid ha spelat en viktig roll. Hela tiden var biskopsdömena så noga fastställda och preciserade som möjligt. Den successiva utvecklingen var en självklar följd av den ökade kännedomen om förhållandena i Norden och av de nordiska landens kristnande. Detta innebar alltså, att biskoparna knöts till bestämda platser i de skandinaviska landen. I Danmark skall redan på 940-talet biskopar enligt Adam ha ordinerats för biskopsdömena Schleswig, Ribe och Aarhus, Åt dessa biskopar anbefalldes också kyrkorna på Fyn, Själland, i Skåne och i Syerige.^® Redan vid mitten av 900-talet fanns alltså enligt det enda tillgängliga källmaterialet fasta biskopsdömen, både med hänsyn till områdets omfattning och med fast biskopssäte. Adam berättar också, att ärkebiskop Adaldag hade ordinerat åtskilliga biskopar för Danmark, även om Adam inte kan redogöra för deras biskopssäten.'*^ Bland biskoparna nämner han Odinkar d.ä., som Adaldag uppges ha vigt för Sverige. Enligt uppgifter på annat håll i Adams krönika, skall denne biskop förutomi Sverige ha varit verksam på Fyn, Själland och i Skåne, de områden, som enligt notisen ovan saknade biskopssäte. Enligt notisen om ordinationen har Odinkar ursprungligen vigts för Sverige, men de historiska omständigheterna går givetvis inte att utreda. Adams krönika är ju i detta sammanhang långt ifrån en samtida källa. F.ö. är det sannolikt, att Adami de fall, då han kan namnge biskopsdömen och biskopsstäder bygger på ordinationsbrev och andra äldre källor, medan han i övriga fall saknar egentliga förlagor. Samma omständigheter som beträffande Odinkar gäller också i viss utsträckning den av Adam omnämnde biskop Falkvard, som missiveAdam II, 4: ”Igitur beatissimus pater noster primus ordinavit episcopos in Daniam, Horitum ad Sliaswig, Liafdagum ad Ripam, Reginbrondum ad Harusam. Quibus etiam commendavit illas ecclesias, qu:e trans mare sunt, in Fune, Seland et Scone ac in Sueonia.” Cf Seegrun s 43 ff. Adam II, 26. Cf nedan 2 b med not 2. Till detta och följande L Weibull 1948 2 s 435 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=