24 rande namnen fanns redan på 800-talet men då knöts till andra land än under 1000-talet. Dreijer identifierar dem med olika områden kring Östersjön.^- Hans slutsatser verkar ofta vara mycket hårt pressade. Beträffande diplomen från 800-talet är överensstämmelserna med Rimberts krönika stora. För Ansgars del föreligger ordinationsbrev, med interpolationer, både från påven, Gregorius IVoch senare Nikolaus I, och kejsar Ludvig den fromme. Biskopsdömet och legationsområdet är detsamma som hos Rimbert. Ungefär samma stereotypt utformade skrivelse återkommer sedan som bekräftelsebrev för olika ärkebiskopar långt fram i tiden, men saknar i stort sett intresse för den fortsatta framställningen. Som biskop efter Ansgars första resa nämner Rimbert Gauzbert. Denne skall emellertid enligt samma källa ha fördrivits, och svearnas land skall därefter ha återgått till Ansgars biskopsdöme. För Gauzberts del meddelar krönikan, att han blev biskop över svearnas land och fick sin legation över svearnas stammar. Också här är biskopens ordinationsområde så noga preciserat, som de geografiska kunskaperna medgav.®^ Adamav Bremen nämner i sin första bok en efterföljare till Ansgar, biskop Unni, som skall ha haft sin verksamhet förlagd till första hälften av 900-talet. Denne reste enligt framställningen runt i sin stora dioces, och dog slutligen i staden Birka.^'’ Källorna ser de nordiska länderna som en del av det organiserade ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen. Om Unni skriver som nämnts Adam, att han vid sitt besök i Norden reste runt i sin dioces på samma sätt som de nordiska biskoparna senare företog resor till olika delar av sina biskopsdömen. 800-talskällorna nämner de nordiska landen och stammarna somen del av biskopens verksamhetsområde. Till detta kan man också foga de satser i de aktuella källorna, där ärkebiskoparna uppfattas som påvliga legater för Nordens länder för att där utbreda kristendomen. När de nordiska folken och landen uppfattas såsom tillhörigt ärkebiskopsdömet eller som ärkebiskopens legationsområde fastställs området ifråga så noga som möjligt genom uppräkningar av geografiska områden och folkslag. Källornas upplysningar *- Dreijer 1952 s 23 ff. Se ST, I 3, 4, 8 mfl och Lappenberg 10, 11 m fl. Cf ovan med not 29—31. Rimbert, kap 14, s 48: Ebo sände ut Gauzbert ”ad hoc opus electum et pontificali insignitum honore ad partes direxit Sueonum . . . eumque quasi vice sua . . . legatum in gentibus Sueonum esse constituit.” Förutom Ansgar uppträder alltså i vissa diplom också Ebo som legat för de nordiska folken. Cf Schmid 1934 s 36 ff. Adam I, 58, 62. Cf nedan 2 c Birkakyrkan. Koch 1950 s 64 ff. Unnis palliumbrev finns i en delvis förfalskad avskrift från 1100-talet, se Dreijer 1950 s 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=