23 liga biskopar från England varit verksamma i Skandinavien, måste man på grund av bristen på material i stort sett lämna de engelska biskoparna utanför. Detta medför, att källunderlaget blir reducerat, vilket man måste ta hänsyn till när det gäller slutsatserna och deras grad av sannolikhet. Biskop över bl.a. Sverige med anknytning till Hamburg-Bremen blev Ansgar och före och iämte honom Ebo av Reims. Källorna till Ansgars verksamhet är Rimberts krönika och ett par diplom. Enligt Rimbert fick Ansgar kejsar Ludvigs fullmakt att bedriva mission, först bland danskarna, sedan bland svearna.-^ När Ansgars ärkebiskopsdöme grundades, omfattade detta enligt krönikan ”hela den nordelbiska kyrkan . . . och . . . Nordens länder” med makt för ärkebiskopen att förordna biskopar och präster till dessa trakter.-’* Rimberts referat av Gregorius’ stadfästelsebulla ger Ansgar företräde och påvlig legation ”hos alla kringboende folk, både svear och danskar, därtill slaver och andra folk, som bo i de nordiska länderna, tillika med Ebo . . .”’*'* Liksom det bevarade diplommaterialet har Rimberts krönika utsatts för interpolationer och förfalskningar från senare tid. Dessa har sin bakgrund i ärkebiskopsstolens strävan att befästa sin överhöghet över de nordiska kyrkorna. I regel har man i avskrifterna tillfört uppräkningar av biskopsdömen från yngre diplom, där exempelvis biskopsdömena över Island, Grönland och Hälsingland nämns. Dessa har satts in i de äldre diplomen i ett tidsmässigt sammanhang, då de varit okända, såvitt vi idag kan bedöma. Man har antagit, att den ursprungliga bestämningen av legationsområdet i 800-talsdiplomen varit det summariska ”gentibus Sueonum sive Danorum . . . necnon etiam Slavorum”. Även detta innebär en ordination till bestämda folk, i den utsträckning dessa var kända.’^^ En annan uppfattning har M. Dreijer, som menar att de ifrågavaRimbert kap 7, 10. Om Ansgar LWeibull Scandia 1941 s 186 fbSeegriins s 24 ff. Rimbert, Ansgars levnad, s 79, kap 12. Rimbert s 44: ”. . . in civitate Hammaburg sedem constituit archiepiscopalem, cui subiaceret universa Nordalbingorum ecclesia, et ad quam pertineret omnium regionum aqudonalium potestas ad constituendos episcopos sive presbiteros, in illas partes pro Christi nomine destinandos.” Rimbert s 46: ”... ipsum in prxsentia constitutum legatum in omnibus circumquaque gentibus Sueonum sive Danorum necnon etiam Slavorum aliarumque in aquilonis partibus gentium . . .” Cf ovan 1 b och nedan. Till Ebos ordination Seegriin s Många senare diplom bar uppräkningar av detta slag, där ovanstående bestämningar till ärkebiskopsdömets omfattning hämtats och satts in i senare avskrifter till 800-talskällorna. Se t ex ST 1, 33 frän 1133 och ST I, 41 frän 1158, se nedan 2 c Hälsingekyrkan. Beträffande förfalskningsproblematiken se komm i ST I s 7 ff, 16 ff, Ahnlund 1926 s 9 ff, Schmid 1934 s 41. 18 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=