382 Problemet var också ekonomiskt. Eftersom prästen var i bondelag hade hans anförvanter rätt att ärva honom. Alla de olika frågekomplexen kring arv efter präst kan inte här tas upp till diskussion. Nämnas kan bara att VgL II har ägnat ett utförligt kapitel åt denna fråga i den senare, nyskrivna delen. De parter som här är aktuella är prästens rätta arvingar, efter bondelag, och prästens efterföljare eller biskopen, enligt kyrkolag. Enligt VgL II får biskopen del av prästens förmögenhet om denne avlider det år biskopen normalt skulle haft gengärd.'® Som i så många andra sammanhang ger källorna när det gäller prästerskapet uttryck för en dubbelhet ifråga om relationerna till å ena sidan kyrkan och biskopen, å den andra landskapssamhället. Å ena sidan var prästen rättsligt, socialt och ekonomiskt organiskt inlemmad i den dåtida svenska samhällsbyggnaden. Detta visar sig på många punkter i samband med privatkyrkotänkandet, vilket ovan behandlats, och framkommer bl.a. i samband med frågan om den andliga domsrätten. Ä den andra sidan finns flera belägg för att prästerskapet under biskopen uppfattades som en särskild kategori, en särskild grupp, inomsamhället.'® Prästerna och biskopen var på olika punkter inlemmade i landskapssamhället men var samtidigt till sin funktion, sina arbetsuppgifter, avskilda från lekmännen. De lärda männen var i bondelag, deltog vid tingssammankomsterna och var en del av tingslaget,'" men var samtidigt en från bönderna avgränsad grupp. Denna grupp fick suecessivt under medeltiden en alltmera markerad självständig profil, bl.a. genomsynodalmötets tillkomst.'® Går man till svenska lagar finns många belägg för prästernas integrering i böndernas samhälle. Bestämmelserna i GL om att präst, prästfru och prästbarn stod på samma rättsliga plan som bonden, med samma rättigheter och skyldigheter,'® är emellertid i och med att de Till Nicolaus’ legation och frågan om celibatet se DS 38, 820. Westman s 59 ff, Johnsen 1945 s 275 ff, 342 ff, Gallén sp 546 f. Till Wilhelm brand 3 s 814 ff, Gallén sp 547. Enligt Wilhelm var ”fere omnes sacerdotes . . . presbiterorum filii.” Om blskopsäktenskap ovan III 1 c. VgL II Kk 73. Cf VgL IV 21: 89—95, Brynolfs stadgar Gummerus s 61 ff, 63. DS 359, 692, Olaus Petri s 245. Bååth s 190 ff, Schalling 1920 s 33 ff, Johnsen 1948 s 68 ff, Nyländer 1953 s 178 ff. '* Till frågan om kyrkans och prästernas speciella privilegier se Koht 1921 s 259 ff, Seip 1942, Bloms 45 ff, 67 ff, 83 ff, Gunnes NHT 1970 s 121 ff. Cf ovan III 2 d, IV2 b. Helgason s 56 f. Cf Taranger 1890 s 234 ff. « Cf ovan III 2 f. GL 5 —cf VgL I M 5; 5 och TiL 11. Ovan not 7. Sabina DS 359. Hilde- av fr a s
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=