380 kompromiss enligt vilken patronus utser präst medan biskopen installerar prästen och överlämnar kyrkan åt honom.’* Det finns alltså i lagarna belägg för att privatkyrkotänkandet gjorde sig gällande även vid överlämnandet av kyrkan till prästen. Eftersom ingen kyrkobalk kommer till senare än förra delen av 1300-talet går den rättsliga utvecklingen inte att följa längre frami tiden. Det är dock karaktäristiskt, att det är först i SdmL från en så sen tidpunkt som 1325—27, som en kyrkorättslig nyansats kan iakttas. Ett diplom från Södermanland visar, att detta överlämnande redan 1313 åtminstone på sina håll var kyrkans och biskopens angelägenhet.'" c) Prästen i landskapssamhället I den utsträckning privatkyrkosystemet verkligen i vedertagen mening existerade i Norden under tidig medeltid, så att biskopen och kyrkan saknade inflytande, var som en följd av detta prästen anställd under kyrkoägaren, storman eller menighet. Belägg för ett renodlat privatkyrkosystem finns emellertid inte i skriftliga nordiska källor av betydelse. Uppfattningen att prästen, med eller utan vigning och lärda kvalifikationer, fungerat som kyrkoägarnas slav eller frigivne har dock ofta förts fram.’ Denna tanke saknar alltså källstöd, vilket i och för sig inte är märkvärdigt, eftersom primärkällor från den aktuella tidsperioden knappast existerar. I Gotlandskällorna är emellertid prästens ställning som kyrkoägarens privatanställde klart utsagd. Eians rättsliga status är utförligt reglerad. Gutasagans legendära framställning av kristnandet får tas för vad den är, men ger i varje fall vid handen, att prästtillsättningen uppfattas som de enskilda köpmännens och kyrkoägarnas fullständiga privatsak: Man lät döpa sig i utlandet och förde därifrån hem präster till sina egna kyrkor.- I GL betonas, att prästen för kyrkoägaren mot sitt tionde*’ skall utföra alla ämbetsåligganden, vare sig kyrkoägaren kräver detta tidigt eller sent. Prästen står till hans förfogande.^ ** UL Kk 5, SdmL Kk 4. Cf ovan a med not 7. DS 1905. Hellström s 243. Den vidare utvecklingen fram mot våra dagars kyrkoherdeinstallation, där kyrkans nyckel har ersatts av en skriftlig fullmakt, visar, hur investituren genom kyrkoägarna har utvecklats till en rent kyrklig ceremoni under biskopens ledning, helt inom ramen lör kyrkoorganisationen och bisköpens myndighet. ' Se t ex Taranger 1890 s 236 ff, Schalling 1920 s 30, 1936 s 85 f. Helgason s 54 ff, Koch 2 s 75 f. ^ GS 4. •' Cf ovan V 4 a. ^ GL 3: ”. . . |)an prestr a firir hanum allan cristindom at veita. huart sum hann vijilr jiarf arla ejia sijila.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=