379 symboliserad av sin nyckel, överlämnades till prästen. Denna ceremoni har många anknytningspunkter till liknande riter i det dåtida samhållet, t.ex. dömande till kung, biskopstillsättning och giftermål.- Kyrkan symboliserades alltså vid ceremonin i första hand av den stora kyrknyckeln, som kunde vara uppåt en halv meter lång. Denna sattes vid det rituella överlämnandet i prästens händer.'* Ett liknande överlämnande av gårdsnyckeln ägde rum när husbonden genom arv och husfrun genom giftermål tog sitt döme i besittning. I husfruns fall rörde det sig omnyckeln till gårdens kistor och inventarier.^ I samband med diskussionen om privatkyrkosystemet är frågan aktuell vern det var som överlämnade kyrkan, och som därmed hade den direkta överhögheten över kyrkan, biskopen eller kyrkoägaren. Landskapslagarna bestämmer genomgående att bönderna skall sätta sin kyrka —nyckeln —och dess skrud i prästens händer. Det är alltså i samband med menighetskyrkan fråga om en lekmannainvestitur.’'* I diplomen klagas från kyrkligt håll över att kyrkoägaren i stället för biskopen överlämnar — do, concedo, confo'o — kyrkan åt vem han vill. Det gäller troligen i dessa diplom inte bara rätten att ntse präst utan själva överlämnandet av kyrkan.*’ Motsvarande lekmannainflytande i strid mot den kyrkorättsliga uppfattningen kan ifråga om ceremonin med kyrkans överlämnande också beläggas i engelskt och kontinentalt material." Detta lekmannainflytande fick inte stå oemotsagt från kyrkligt håll. I det ändringsförslag till SdmL som utarbetades i oktober 1325 under medverkan av biskopen och hans kapitel har satsen, att bönderna skall sätta kyrkan i händerna på prästen, ändrats så, att kyrkan skall överlämnas till prästen av biskopen eller hans ombud. I en av de två huvudhskr som bevarats av den nyreviderade SdmL kvarstår den äldre ordningen — hskr A — medan däremot hskr B m. fl. låter biskopen eller hans ombud sätta kyrkan prästen i händer.** Möjligen är det denna utveckling som avspeglas i de sena bestämmelserna i UL och SdmL, enligt vilka biskopen skall kirkiu givce åt den, som patronus önskar. Är detta fallet skulle lagarna återge en - Hellström s 235 ff, fr a s 239 ff, 243 f. Ovan IV 3 b. Paralleller finns också till ättledandet och de där förekommande riterna, cf Hafström 1964 s 66 ff. ’ Hellströms 239 f, 244. ^ Ibms 236, 239, 243 f. Cf L Carlsson Rig 1935 s 65 f, 83 ff. Hellströms 237 ff, 241 f. ® DS 54, 186, 284. Cf Vand vik 7iii. Hellströms 238 f med not 16. ‘ Barlows 186 f, Gallcn KL 7 sp 455. SdmL Add 12:3, Kk 4. Hellström s 242, Wessén 1968 s 95 f. Cf synodalbesluten i Norge 1164 Holtzmann s 366, 378 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=