377 flytande. H. E. Feine ser privatkyrkotänkandet i den nordiska rätten mest påtagligt koncentrerat just till menighetens rätt att utse präst.- I samma utsträckning som lekmännens inflytande över prästtillsättningen var en realitet, trängdes givetvis biskopens tillbaka. Från kyrkans håll gjordes ihållande försök att uppnå en annan tingens ordning, varom bl.a. för svenskt vidkommande flera påvliga diplom bär vittne.'* I första hand försökte man inskränka kyrkoägarnas inflytande till presentationsrätt: Ägaren skulle föreslå —presentera — kandidat, och biskopen godkänna eller underkänna. En annan i svensk landskapsrätt ofta förekommande lösning är, att kyrkoägaren sätter upp ett förslag på tre kandidater, av vilka biskopen väljer en. Behovet av kyrkans granskning av aktuella kandidater betonas särskilt i ett brev från Alexander III, enligt vilket lekmän har för sed att själva tillsätta präster utan att kontrollera deras ordination, ännu under senare delen av 1100-talet. Förlupna munkar, mördare, brottslingar — alla kunde bli präster vid någon kyrka, oberoende av vigning. Detta diplom fick nedslag i TiL.'* Sammanfattningsvis kan man konstatera att de svenska landskapslagarnas prästtillsättningsbestämmelser utgör en kompromiss mellan kyrkoägarnas och biskopens inflytande, även om denna kompromiss tar sig olika uttryck i olika lagar. I de norska lagarna betonas böndernas tillsättningsrätt främst i BgtL, biskopens i FrtL — ”vem han vill” —och i GltL. Den framkommer också i En tale mot hiskopcneE Den svenska kompromissen kan sammanfattas med lagarnas beskrivning av idealtillståndet: ”Nu xr prxstxr takin ba|)i mel) biskups go|)wilix ok soknxmannx”.*’ Biskop och kyrkomenighet har tillsammans utsett präst. I UL och SdmL är patronatsrätten även utsagd med gängse kyrklig terminologi. Kyrkägarens inflytande är ännu starkt.' - Feme 1960 s 171 ff. •' Ovan not 1. ' DS 54. Cf TiL 4. Nordström 1 s 225 ff, K B Westman 1915 s 149 ff, Schalling 1920 s 30 f, Hafström 1964 s 39 f, Hellström STK 1967 s 239 med not 16. Cf GS 4 om den första prästtillsättningen på Gotland där enskilda stormän för med sig präster hem från utlandet. Se t ex Taranger 1890 s 236 ff Ambrosiani KÄ 1902 s 43 ff, Sjögren 1904 s 133 ff, Schalling 1920 s 26 ff, 1936 s 84 ff. Helgason s 54 ff, Haff 1 s 24 ff, 59 ff, 97 ff, Yrwing 1940 s 84 ff, Thomson 1951 s 59 ff, Nyländer 1953 s 165 ff, Feine 1960 s 171 ff, Kurze s 74 ff (Sverige s 84 ff), Ericsson s 85 ff, samt komm i SLL. Beträffande Norge se BgtL 1, 12, II, 23, FrtL II, 11 m fl. “ UL Kk 5. Cf SdmL Kk 4, VmL Kk 5 m fl. Cf Sjögren s 133 f, Thomson s 9 f med not 4 och 13 och SLL 3 s 29 f not 25. ‘ UL Kk 5: ”. . . biskup.rr a |)em kirkiu giw.r [)xr han will unnx’ sum fa|)urlikin
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=