376 lanting är menighetskyrkor i enskild mans ägo. Sådana kyrkor kan beläggas åtminstone på Island. Den kyrkliga socknen torde anknyta till samhällets tingsorganisation och i vissa landsdelar, av inte minst ekonomiska orsaker, till ledungsorganisationen. De mindre bebyggelseenheterna, byn och gården, fick med tiden också i kommunala angelägenheter stå tillbaka för socknen som förvaltningsenhet. Den kyrksocken, som vi möter i svenska lagar, utgör en tydlig kompromiss mellan de inhemska rättsföreställningarna och samhällsförvaltningen å ena sidan och å den andra den kanoniska rätten. Till stor del är ansvaret för förvaltningen uppdelat mellan bönderna och kyrkoorganisationen under biskopen. Prästen är i dessa frågor underställd både kyrkan och samhållet, både biskopen och bönderna. 4. BISKOPEN, BÖNDERNA OCH PRÄSTEN a) Prästtillsättningen Den medeltida kanoniska rätten är inte helt entydig vad gäller frågan om rätten att tillsätta präst. I princip vilar ansvaret i sista hand på biskopen. Den gregorianska reformrörelsen vände sig med kraft mot bruket, att lekmän besatte kyrkliga ämbeten. Genom privatkyrkotänkandet hade det i Västeuropa blivit naturligt, att kyrkans ägare utsåg präst till sin kyrka. Så småningomkomman emellertid fram till olika kompromisser. Genom att dessa ofta blev en del av den kanoniska rätten, finns det här bestämmelser, som i viss utsträckning ger lekmän rätt att delta vid prästtillsättningen, i första hand genom att dess samtycke —consensus —fordrades för utnämningen.* Prästtillsättningen under medeltiden har varit föremål för en mängd undersökningar, både när det gäller Norden och andra länder i Europa. Beträffande den nordiska rätten har man genomgående påvisat ett starkt lekmannainslag ifråga om prästtillsättningen. Enskilda kyrkoägare och menigheter har ett gentemot kanonisk rätt stridande in- ‘ cc. 6—8, 11, 13, 26, m fl D. LXIII; c. 3, X. 3, 38, c. 32, C. XVI, qu 7 m fl. Cf Schalling 1920 s 7 ff, 1936 s 6 ff, Ericsson s 85 ff. En historik kring lekmannadeltagandet vid prästtillsättningen från äldsta tid finns hos Kurze s 19 ff. 1 många diplom till Sverige inskärper påven biskopens rätt att utse präst i opposition mot det faktiska lekmannainflytandet. Se t ex DS 38, 820, 41, 54, 62, 89, 186. Cf Adam III, 25. De två legationerna vid mitten av 1100-talet resp 1200-talet berör till en del dessa problem. Till Nikolaus’ och prästtillsättningen K B Westman 1915 s 33 ff, 58 ff, Johnsen 1945 s 196 ff, 234 ff. Till Wilhelms legation DS 331, 359.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=