374 manhanget.“- Sedan gammalt har antagits att kyrkdrotten — kyrkherren —ursprungligen skulle ha varit privatkyrkans herre och ägare. Sammanfattningsvis är alltså den kyrkliga socknen en kompromiss mellan den inhemska tingsprincipen och den kanoniska rätten. Prästen har i den direkta förvaltningen av kyrkan i strid med kanonisk rätt pä sin sida fått lekmän, kyrkvärjare. över präst och kyrkvärdar står inte biskopen ensam — såsom i den kanoniska rätten — utan även socknens råd: De jordägande bönder, som sedan gammalt deltog vid tingssammankomsterna, och vars ställning var garanterad i landets lag. Frågan om socknens bakgrund och funktion har genom den ekonomiska prestation, som kyrkbygget utgjorde, en klart accentuerad ekonomisk aspekt. Det kan därför synas naturligt om den kristna socknen anknöt till den organisation, som utgjorde bakgrunden till dåtidens största och dyrbaraste samhällsåtagande: Ledungen. Tingsindelningen är på många håll att se som en organisatorisk och ekonomisk förutsättning just för ledungsväsendet.-’* Om den kyrkliga sockenindelningen, genom kyrkbyggandet, anknöt till ledungsdistrikten och principerna för ledungsväsendet, understryker detta den av främst G. Hafströmframförda uppfattningen omett samband mellan sockenbildningen och tingsorganisationen. Vissa belägg finns också för ett sådant samband mellan kyrkans byggande och böndernas ledungsprestationer, åtminstone i vissa svenska landskap.-'* Ännu bättre är de norska beläggen. FrtL jämställer fylkesmännens skyldighet att ge material till huvudkyrkan med deras prestationer till ledungsskeppet.-’’ VgL I Kk 10, II Kk 65, III 92, TiL 5: 3. Cf ovan III och 1 b, 2 a. Till ledungsorganisationen och dess funktion Hafström Ledung 1949 och sammanfattningen hos Rosén 1962 s 132 ff med anförd litt. Cf ovan III 1 b. När det gäller det ekonomiska systemet korresponderar skeppets indelning mot en indelning till lands, som ar, hamna, skeppslag, hundare osv, där fastlandsböndernas ekonomiska och personella ledungsåligganden framgår. Se t ex UL Kk 2, SdmL Kg 10 —cf Kk 2. FrtL VII, 26: ”Ef til höfuiS kirkiu seal höggva eMa til leifiängrs fars. |)ä seal höggva i hvers manns mörco er vill. oc er réttara eptir at spyria. en hinn å eigi at synia. En å bacca at reisa leiftangrs scip ... En ef griot hittiz å einshvers manns iörfiu |)at er j)arf til kirkna at hafa.” Se även GltL I, 315. Cf Kurze s 74 ff. 1 varje fylke fanns troligen två fylkeskyrkor, Kurze s 78. För ledungen presterade de olika fylkena olika många fartyg. Det är f ö intressant att se, hur ornamenteringen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=