372 Vid diskussionen om biskopens ställning i det svenska samhället måste frågan ställas i vilken utsträckning biskopen utövade denna sin förvaltningsrätt i tidig medeltid. Förhållandena i de svenska lagarna är helt annorlunda än i den kanoniska rätten. Detta sammanhänger med tingssamhället och därmed privatkyrkotänkandet. Tingsprincipen — böndernas kollektiva rättigheter och skyldigheter vid samhällsförvaltningen — är levande i den svenska kyrkorätten. Kyrkoorganisationens och biskopens inflytande är starkt reducerat genom de nordiska tingsmenigheternas rätt och skyldighet att svara för sina egna angelägenheter. Detta kan beläggas ifråga om kyrkbygge, avyttring, prästtillsättning etc.’- När det gäller sockenförvaltningen av kyrkans egendomär de svenska kyrkobalkarna en kompromiss mellan kanonisk rätt och den inhemska tingsprincipen. I den kyrkliga socknens angelägenheter har biskopen och prästen bestämda befogenheter men får dela förvaltningen som helhet med sockenmenigheten, bönderna. Här finns ett lekmannainflytande, som den kanoniska rätten inte känner. De jordägande sockenbönderna samlas till ting och beslutar efter gammal sedvana i sin kyrkas angelägenheter. Kyrkan — i sig själv rättssubjekt — är deras kollektiva förvaltningsobjekt, på samma sätt som allmänningsmark, vägar osv. Till denna tingsförvaltning kommer så en kyrklig överbyggnad med biskopens kontrollmyndighet och prästens förvaltning. Därmed är landskapsrättens stora kompromiss mellan kyrklig och inhemsk förvaltningsrätt, den kyrkliga socknen, konstituerad.’-’ Denna sockenmenighet, där prästen — under biskopens kontroll —har sin uppgift att fylla, men där han också får dela ansvaret med sockenbönderna, återfinns i alla svenska landskapslagar.'■* Intressant är att samma förhållande återfinns i de bestämmelser och statut, som återgår på den kyrkliga stadgelagstiftningen och synodalbesluten i de olika stiften. I biskop Brynolfs synodalstatuter från 1280 fastslås, att ingen präst får göra utbetalningar ur kyrkans kassa utom med sockenmännens råd — ”sine consensu parochianorum”.''’ Enligt Ovan III 2, VII 3 a—d, nedan 4. ’•* Till detta Sjögren 1904 s 139 ff, Schalling 1926 s 188 ff, Nyländer s 188 ff, Strandberg 1967 s 158 ff, KL 9 sp 682 ff, Ericsson s 86 ff, Hellström STK 1967 s 237 ff. Se Nyländer s 127 ff, 136 ff, 157 ff. 165 ff, 188 ff, Strandberg 1967 s 158 ff. KL 9 sp 682 ff .Se t ex UL Kk 1 ovan not 3, SdmL Kk 2 med den i not 12 anförda sidohänvisningen. Cf för Norge Hamre KL 8 sp 412 ff. Gummerus s 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=