363 tillstånd, utan snarare som ett företag, som krävde i lag reglerade påstötningar.'^ I denna bestämmelse framkommer liksom ifråga om den uppländska hundares- och tolftkyrkan tingets kollektiva ansvar som en förutsättning för kyrkbyggandet. GltL ägnar i första hand fylkeskyrkan sin uppmärksamhet. Denna skall byggas av alla fylkesmän som en direkt följd av besluten på Mostrar ting. För försummelse beträffande kyrkogården utgår bot inte bara till biskopen utan även till kungen.Bestämmelsen står i princip Insatt 1 samma situation som i FrtL. Som i andra norska lagar betonas starkt vikten av att kyrkogårdshägnaden kommer upp och hålls i stånd."* På flera ställen i EidstL finns bestämmelser som tyder på att kyrkbyggandet helt var böndernas angelägenhet, kirkiur uarar}~ Motsvarande gäller BgtL, som kraftigt betonar fylkestingets roll ifråga omkyrkan och dess byggnad: Alla fylkesmän skall samlas till stämma i flera av kyrkans angelägenheter osv.'^ Lika lite som i övriga norska kristenrätter talas om biskopens tillstånd — inte ens när privatmän gör sig högendiskyrka på sin jord."* I motsats till Grågås och de flesta svenska lagarna finns alltså de kanoniska föreskrifterna om biskopens tillstånd för böndernas kyrkbygge inte med i de norska tings- och kristenrätterna. En omständighet som kan vara av betydelse i detta sammanhang är de sockenregleringar, som i Sverige tillgreps redan under 1203talet — ganska snart efter missionsepoken. Dessa regleringar tycks vara ett försök från de kyrkliga myndigheternas sida att kontrollera funktionen hos de redan existerande kyrkobildningarna. Av ekonomiska skäl måste en kyrka, en socken, ha ett så stort underlag av tionde m.m., att den var självbärande. I många fall krävdes därför större ekonomiskt underlag för att i första hand prästen skulle få ut sin försörjning. Den vanligaste formen av sockenreglering var därför Cf Haff 1 s 14. GltL 1, 10: ”BacSer mxlto petta um kirkiur. pat er nu pvi nest at ver skolom kirkium pelm ollom upphallda. oc kristnum dome er Olafr hinn helgc oc Grimkell biscop sette a Mönstrar pingi . . . En kirkia er ein i fylki hveriu er ver kollom hofurtkirkiu er vér eigum aller fylkismenn gerfi upp at hallda . . . En ef eigi koemr pa scolom ver boeta aller fylkismenn .xv. morcom. pat fe a halft konongr varr. en halft a biscop.” '* Cf ovan V 3 c. 1' EidstL L 31, 32, 34. BgtL I, 8. Cf II, 16—17, 111, 11. BgtL I, 8: ”Ma(3r gerer ser hoegenda kirkiu a iortSu sinni. f.xllr su nifir . . . boete . . .”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=