20 Olav den heliges hirdbiskopar är ofta kända från andra källor än dem, som direkt anknyter till Olavslegenden. De mest namnkunniga är —med vissa namnvariationer —Grimkell, Rudolf och Bernhard.’’ Den mest intressante är onekligen Grimkell, som enligt en enstämmig källtradition tillsammans med kungen skall ha satt den äldsta norska kristenrätten på Mostrar ting.’® Från ungefär samma tid kan en biskop Grimkell beläggas i flera anglosachsiska diplom. Denne uppträder här som östanglernas biskop. Diplomen är med ett undantag från åren 1042—46. Grimkells episkopat bland östanglerna kan därför dateras till tiden något decennium efter Olavs död.’” Någon anledning att betvivla identiteten mellan Olavs och östanglernas biskop Grimkell finns inte, även om den inte kan slås fast somett odiskutabelt faktum. När det gäller Sverige är materialet emellertid obetydligt. Äldre forskning har sökt se Sigfrid som Olof Skötkonungs hirdbiskop, men sådana slutsatser kan man inte rimligen dra av källmaterialet. Man har försökt bygga upp liknande hypoteser på en notis hos Adam av Bremen, som berättar, att biskop Osmund —den huvudlöse —uppehöll sig hos kung Emund. Han har f.ö. identifierats med den Osmundus e Suedia, som år 1070 begravdes i katedralen i Ely.-” Också uppgiften hos Adam är emellertid en allför svag grund för antagandet om ett svenskt hirdepiskopat. Trots bristen på bindande källuppgifter om svenska hirdbiskopar kan man anta, att relationen mellan kung och biskop från första början måste ha varit stark i Sverige, liksom i de anglosachsiska kungarikena och i Danmark och Norge. Kungarna kan i stor utsträckning genomdoteringar till biskopsstolarna ha givit biskoparna fasta stödjepunkter i de olika svenska landen. Så långt som rådsinstitutionen eller kungens män kan beläggas bakåt i källmaterialet, återfinner man biskopar i detta sammanhang.-’ Det är vanligt att hänföra bestämda biskopsdömen i Norden till en Om Sigfridslegendcn och verkligheten, se fr a L-O Larsson 1964 s 37 ff. Se även framställningen hos Schmid 1931 s 12 ff. '' Maurer 2 s 27 ff, Koht s 133 f, Schmid 1934 s 51 ff, Joys s 21 ff, Dreijer 1960 s 200 f, Wisloff s 82 ff. Se också AdamIV, 31. Wisloff s 82 f m fl. Nedan III 2 d, e. ”Ego Grimkillus Australium Saxonum episeopus condixi.” Codex diplomatiens a:vi Saxonici 4 nr 763, s 69. Se också nr 767, 768, 774—76, 778—81, 784. Diplomet nr 832 s 194 är sä sent som från kung Edwards regeringstid på 1060-talet. Se också sammanställningen i Regesta Norvegica 1 nr 11, 13—15, 17—24. -® Adam III, 15: ”Habuitque (sc Emundus rex) secum quendam episeopum nomine Osmund, acephalum. . .” Cf III, 77, IV, 34 och komm till III, 15, not 61. Cf Schmid 1934 s 61 ff och nedan med not 25. Till förhållandet kungamakt—episkopat nedan III 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=