358 biskopen, och samhället, kyrkoägaren. Det är motiverat med en sammanställning av sådana faktorer som underlag för den fortsatta framställningen. Privatkyrkan byggdes och bekostades av sin ägare, stormannen eller menigheten. Från kyrkligt håll sökte man genomdriva att kyrkbyggandet kom under biskopens myndighet så att kyrkbygge inte fick starta utan biskopens medgivande.-*^ För att undvika kyrkoägarens godtyckliga disposition av kyrkans ekonomiska resurser och för att skaffa garantier för att kyrkan ekonomiskt skulle kunna fungera, komfrån kyrkligt håll krav på dotering till kyrkan från hennes ägare. I den mån doteringsbestämmelser finns i rättskällorna, är dessa i sig själva belägg på kyrkorättsligt inflytände.'*’* Kyrkoägaren fick själv köpa vigning för sin kyrka av biskopen. När det gäller vigningsavgiften är det därför lätt att se, vem som uppfattades somkyrkans ägare. Rätten att avyttra kyrkans egendom är likaså ett kriterium på äganderättsförhållandet. På denna punkt restes från kyrkligt håll kraven på episkopalt inflytande.^' Frågan om prästtillsättningen utgör det mest uppmärksammade problemet i samband med privatkyrkosystemet. Under ett extremt privarkyrkoväsen utsågs prästen av kyrkoägaren-lekmannen. Från kyrkligt håll krävdes att biskopen skulle ha tillsättningsrätt.^- Ett moment inom denna problematik, som däremot förbisetts av forskningen, är frågan om vem som överlämnade kyrkan till prästen efter hans utnämning. De kyrkorättsliga strävandena gick liksom under investiturstriden vid biskopstillsättningen ut på att göra lekmannaöverlämnandet till en kyrklig installationsakt under ledning av biskopen eller hans ombud.^’* Nedan 3 a. •I» Nedan 3 b. Ovan V 3, nedan 3 c. Nedan 3 d. Nedan 4 a. Nedan 4 b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=