342 rum. Lagarna utgör även här delvis en kompromiss mellan kyrkans rätt och landskapssamhällets. I regel är de brott, som enligt kanonisk rätt medför straffpåföljd, straffbelagda i landskapslagarna. Med all sannolikhet har denna typ av brottsmål också medfört straff före den kanoniska rättens tid. I flera av de fall, då den kyrkliga rätten stadgar poen^e vindicatizw, utdöms straffet av biskopen eller hans ombud, i andra fall i strid mot kanonisk rätt av tinget. Problemet sammanfaller med frågan om den andliga domsrättens utbredning i stort och om biskopens egen rättsskipning.’^ I flera fall torde det vara det kyrkliga inflytandet som medfört, att vissa företeelser belagts med straff i lagarna, t.ex. fästnings- och äktenskapsskillnad och andlig släktskap.'* Intressant är, att de många graderade och varierande kanoniskrättsliga straffsatserna i dessa fall inte återfinns i lagarna. I stället tycks straffrätten i många fall följa den kyrkliga rätten i så måtto, att kyrklig part är kärande, som fysisk eller juridisk person, och att straffet som sådant är kyrkorättsligt motiverat, medan straffsatserna helt bygger på det traditionella germanska straffsystemet. Detta utgörs först och främst i gammalgermanska, anglosachsiska och nordiska lagar av ett välutvecklat kasuistiskt hötessystemd Böterna tillfaller i regel ätten (fränderna), tinget och ifråga om fridsbot kungen och i förekommande fall den eller de personer, som direkt förfördelats. Samma system råder även i de svenska lagarna vid de brott, som enligt kanonisk rätt medför vedergällningsstraff. Den enda skillnaden är på denna punkt att boten eller del av denna tillfaller biskopen eller annan kyrklig kärande, som blivit förmånstagare utan att systemet för straffutmätningen på något sätt ändrats.** Till yttermera visso är böterna ofta delade mellan biskopen (kyrkan etc.) och den världsliga myndigheten eller käranden, t.ex. tinget och kungen. Mönstret är hela tiden det traditionellt germanska, där den kyrkliga myndigheten, främst i biskopens person, fått rycka in som bötesmottagare vid sidan av de ursprungliga i många av de fall, då brottet enligt kanonisk rätt medför vedergällningsstraff. I vissa fall kan biskopen helt ersätta den världsliga käranden, t.ex. kungen vid •'* Ericsson s 125 ff. Ovan 2—3, 4 c. * Hcmmer s 289 ff. Cf ovan 3, fr a 3 c, e. Se Nordström 2 s 233 ff, Sjögren s 147 ff, Wennström s 1 ff. Hasselberg KL 2 sp 519 ff med anförd litt. Se även Hemmer 1928. ® Sjögren s 147 ff, Hemmer 288 ff, Inger KL 10 sp 7 f, Ericsson s 125 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=