341 När det gäller brott mot kyrkliga lagar, institutioner och personer fungerade alltså tinget långt fram i tiden som rättsforum. Först så småningomväxte biskopens egen rättskipning fram. Denna dubbelhet avspeglar sig vid processförfarandet. Medan biskopens domstol arbetar med nämndprocess avgörs även s.k. andliga och blandade mål vid tinget med edgärdsmän. Även vid bevisningsförfarandet står i princip den andliga domsrätten på en annan linje än den profana. På denna punkt går utvecklingen likaså mot en stabilisering av den form den kyrkliga —och kungliga —rätten representerar.’’* Risken för en schematisering är emellertid mycket stor och verkligheten är på denna punkt ytterst komplicerad. Linjerna skär varandra i landskapslagarna och är långt ifrån fixerade. Dessutom är lagarna sinsemellan olika. Processförfarandet sådant det beskrivs i VgL I respektive ögL vilar t.ex. på helt skilda principer, där ögL otvetydigt ger uttryck för nyare influenser. Frågan om de olika bevisningsmedlens egentliga ursprung —kyrkligt eller inhemskt, kanoniskrättsligt, romerskt eller gammalgermanskt — står dessutom till stor del ännu öppen. f) Straffrätten I den kanoniska rätten förekommer två skilda strafformer, poena vindicativev — vedergällningsstraff — och poetuv censnra’ — förbättringsstraff. De förstnämnda straffen består av t.ex. tvångsbot, aga, böter och egendomskonfiskation. Vid brott som i sig själva fordrade dödsstraff, stympning o. dyl. fick den världsliga rätten bära både sitt eget och kyrkans svärd. Förbättringsstraffen är i första hand de traditionella kyrkostraffen, främst exkommunikation och interdikt.’ De egentliga kyrkostraffen, poenae censurre, återfinns i samtliga landskapslagar inom den andliga domsrättens ram. De utgör i princip en kyrklig påbyggnad av den äldre straffrätten, tydligen utan större motstånd från den traditionella rättsskipningen i samhället.- Ifråga om poenx' vindicativa: har en intressant utveckling ägt 1904 s 167 ff, Bååth s 58 ff, 71 ff, H.afström 1964 s 105 ff, Wiihrcr KL 12 sp 440 ff, inl till SLL 1 s XXXII ff, 3 s XL ff, 5 s LXVI ff. " Till bevismedlen även Hemmer KL 14 sp 126 ff. ' Se fr .1 cc. 21, 25, 27, C. XVII, qu 4. Sjögren s 147 ff, Hemmer 1928 s 287 ff, Inger KL 10 sp 6 f, Ericsson s 113 ff, 125 f. Ov.tn d. - Ovan d.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=