340 ett brev till Uppsala vänder sig Alexander III mot ordalierna som bevismedel, men ännu vid Wilhelms av Sabina besök måste förbudet upprepas. Enligt ögL tog först Birger Jarl bort järnbörden. Ytterligare vittnesbörd från ännu senare tid vittnar om hur seglivat bruket var.''^ I landskapslagarna är emellertid ordaliernas roll som bevisningsmedel utspelad, tydligen som en följd av Lateranbeslutet. Föreskrifter om järnbörd finns däremot ännu i danska SkKk och SkL.” Även vissa norska'" och isländska” källor nämner den. När gudsdomarna försvann ur processförfarandet i Sverige är svårt att med bestämdhet avgöra. Även om de är borta ur landskapsrätten tycks de sålunda ha levat kvar en bra bit in på 1200-talet. Materialet talar därför för en viss tidsmässig överensstämmelse mellan å ena sidan ordaliernas borttagande, å den andra införandet av nämndprocessen i enlighet med de kyrkorättsliga strävandena. Redan i VgL I dömer häradsnämnden vid grova brottsmål. Kung, lagman och häradshövding sätter nämnd för sig.‘- Från början torde nämnden med mönster från edgärdsmannaprocessen ha förnyats från mål till mål. Den äldsta nämnden tycks enligt den rättshistoriska forskningen ha fungerat i nära anslutning till edgärdsmannatolften. Förhållandet mellan edgärdsmän och nämnd är oklart. Ibland tycks nämnden fortsätta en påbörjad edgärdsmannaprocess, ibland får käranden välja mellan dem. Även beträffande kunga- och biskopsräfst flyter de olika linjerna delvis in i varandra. I ÖgL fungerar de i viss utsträckning sida vid sida som varandra kompletterande och kontrollerande institutioner. Nämndprocessens ursprung är oklart. Ibland har man sökt detta i den kungliga rättsskipningen, ibland har det uppfattats som en vidareutveckling av edgärdsmannaprocessen. Nämnden finns redan på karolingerrikets tid och tycks i Sverige ha stabiliserats i samband med edsöreslagstiftningen — som förutsätter nämnd — under Birger Jarl och Införandet av biskopens domsrätt. Liksom kungen dömer i princip biskopen med sin nämnd i stället för med edgärdsmän.’" ** Järnbörden omnämns i HL som ett beklagligt recidiv — se A 16 med komm i SLL 3 s 323 not 112 och Hafström 1964 s 1C7. Till ovanst.aende Nordström 2 s 636 f, Johnsen 1945 s 258 ff, 1948 s 317 1, Jägerstad s 262 f. Halström 1964 s 104 ff, Johansson KL 5 sp 549 f. Till utvecklingen i England även Deanesly s 329 tf. Beträffande det praktiska förfarandet se H Johansson 1951 s 101 ff, luul KL 5 sp 545 ff. « SkKk 7, 11, 13, SkL 154 —156. Hafström 1964 s 104 f. HamreKL5sp551 ff. ■'MMLärusson KL 5 sp 553 ff. VgL I R 3, Tj 6. Till ovanstående Nordström 2 s 765 ff, Hjärne 1872 s 14 ff, 20 ff, 38 ff. Sjö-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=