339 mål/ Sedan är det givetvis möjligt, att lagbestämmelserna inte följdes i praktiken.4 b e) Bevismedel vid rättegång Bestämmelser om edgärdsmannaprocesscr finns redan i forngermanska lagar och även i Gregorius IX;s dekretalsamling 1234. Enligt de senare kanoniskrättsliga föreskrifterna skulle edgärdsmännen inte fungera som vittnen utan bara gå ed på svarandens trovärdighet.'”’ I den svenska landskapsrätten är edgärdsmannaprocessen dominerande. Enligt ett komplicerat och delvis från lag till lag varierande system skulle svaranden eller käranden med edgärdsmän bevisa sin rätt. Edgärdsmännen fungerade som bevismedel för parterna. Genom att den som genom släktskap och inflytande kunde mobilisera upp en stark uppsättning edgärdsmän fick alla fördelar på sin sida, kom systemet att under medeltiden från kyrkligt håll uppfattas som ett hån mot rättvisan. I ett brev 1218 går Honorius III till angrepp mot edgärdsmannaprocessen, som karakteriseras som en ”pestis contraria Omni juri”.*’ Såväl i samband med kungens som biskopens egen rättegång föreskrivs i konsekvens härmed i de svenska lagarna i stället nämndprocessen, konungs och biskops nämnd.' Att kungens och biskopens rättsskipning härvidlag är beroende av varandra och påverkad av de kyrkliga strävandena och oviljan gentemot edgärdsmannaprocessen torde vara mycket sannolikt. Däremot är edgärdsmannaprocessen det dominerande processförfarandet vid de bestämmelser i kyrkobalkarna, som inte ger biskopen egen rättsskipning utan bara bötesrätt vid tingets rättegång. Det föreligger alltså här en konkret och skarp gräns mellan samhällets rättsskipning —även om biskopen är med i bilden —och den andliga domsrätten. Samhällets traditionella rättsordning sätter pä denna punkt sin prägel på den medeltida svenska kyrkorätten. Gudsdomar och ordalier antas i regel härstamma från förkristen tid. Jämsides med eller i stället för vittnesprocessen skulle ordalieprovet fria eller fälla svaranden. Främst i form av järnbörd levde gudsdomarna vidare under kristen tid. På Lateransynoden 1215 förbjöds emellertid järnbörden, vilket fick omedelbara verkningar. I ‘ Ovan 2, 3, fr a 3 e. ' b Cf Gunncs s 122 ff fr a s 129. '■ cc. 5, 13, X.5, 34. Holmbäck KL 3 sp 489 f, Ericsson s 124 f. " Till ovanstående Nordström 2 s 729 ff, Sjögren 1904 s 162 ff, Hafström 1964 i 103 f, Ericsson s 124 f, Holmbäck KL 3 sp 489 ff, inl till SLL 1 s XXV ff, 5 s L ff. Påvebrevet är DS 176. ‘ Ovan c. Till nämnden K G Westman 1912.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=