338 vidare bemärkelse räknas botinstitutet, som det inte här finns anledning att gå närmare in på.“ Intressant är i detta sammanhang, att en särskild formav rättsförvaltning — kyrkotukten — under biskopens ledning kom att växa fram, helt avgränsad från rättskipningen i landskapssamhället i stort. Av biskopen utdömdes straff i bannsmål och utkrävdes kyrkobot, helt vid sidan av den profana straffrätten. Det är av intresse, att kyrkotukten och kyrkostraffen i alla de svenska rättskällorna har en odiskutabelt stark ställning, i enlighet med den kanoniska rätten. I lagarna förekommer ett stort antal uppgifter om exkommunikation, interdikt och kyrkobot i svensk terminologi.^ Kyrkans krav på införande av kyrkotukt tycks alltså relativt lätt ha vunnit insteg. Här finns i varje fall inga belägg för det motsatsförhållande mellan kyrka och landskap, som kan konstateras när det gäller privilegium fori, kyrklig rättegång, kyrkorättsligt processförfarande m.m. Detta kan å sin sida förklaras med att kyrkotukten inte på samma sätt uppfattades som ett intrång på landskapssamhållets och tingets normala rättsfunktion. Som en kyrklig utväxt och ett komplement till denna innebar inte heller införandet av kyrkotukten, att de profana rättsorganen förlorade i betydelse i samband med att biskopens rättsöverhöghet erkändes. Det finns därför all anledning att anta, att de kyrkorättsliga kraven på kyrkotukt under biskopens ledning mötte mindre motstånd än andra punkter på det kanoniskt präglade kyrkliga handlingsprogrammet. Detta skulle i så fall vara ett parallellfall till förhållandet mellan kriminalmål och civilmål, i första hand ifråga omprivilegium fori, där biskopens överhöghet över prästerskapet vid brottsmål inte tycks ha mött samma motstånd som hans krav på privilegium fori också vid civil- - Om botsakramentet och biskopens roll vid detta, Gallén KL 2 sp 181 ff med anförd litteratur. Se VgL I Kk 4, 22, G 8, VgL II Kk 22, 38, 47, 48, 52, TiL 13: 3, 4 DL Kk 10, 11, VmL Kk 12, 17, 24 SdmL Kk 10: 2, 14, 18, HL Kk 16, 17, 19: 4, 5, UL Kk 13, 17, ögL Kk 14, 15, 25, GL 8 m fl. Givetvis kan också här en viss skillnad noteras mellan äldre och yngre lagar. Intressant är att boten vid bannsmäl enligt GL 8:1 tillfaller prästen, sockenmännen och prosten i stället för biskopen och att prästen och sockenmännen är ansvariga för kyrkostraffet —cf ovan c med not 21—22, 45. Kyrkotukten har alltså i GL en starkare ställning än biskopens jurisdiktion — ett mycket anmärkningsvärt förhållande. Till ovanstående Sjögren 1904 s 147 ff, komm i SLL till ovanstående källhänvisningar, Seierstad KL 4 sp 77 ff, Inger KL 10 sp 7 f. Cf för Norge Seip s 120 ff, Gunnes s 122 ff, 126 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=