337 Det är lätt att se de paralleller dessa strävanden har i den framväxande kungliga domsrätten. Kungens rättsskipning var tidigare i stor utsträckning en del av landskapsförvaltningen. Kungens ombudsmän tjänstgjorde långt fram i tiden vid tinget. En särskild kunglig åklagare stämde till tings vid brott mot kungens rätt. På samma sätt fungerade biskopens åklagare, som tillvaratog biskopens rätt vid tingen. Samtidigt började biskopens egen rättegång växa fram, i ögL liksomkungen kallad nämnd eller räfst, i VmL kyrkoting. Först under 1200-talets gång torde den kungliga och andliga domsrätten ha blivit av betydelse vid sidan av de ordinarie tingen. Förhållandet dememellan är svårt att precisera. De svenska landskapslagarna återspeglar olika moment och skeden ifråga om både den kungliga och andliga domsrätten. I de lagar, som kan antas ha upptecknats på tidigt 1200-tal, är förhållandet annorlunda än i de senare. I GL saknas biskopens egen rättegång helt men har börjat fungera i den visitationsöverenskommelse från omkring 1220, som intagits i GS. Inte heller i VgL I och DL är den andliga rättegången av större betydelse, i den mån den överhuvudtaget förekommer. I HL och VgL II talas ombiskopens domutan att hans rättsforum närmare behandlas, men att detta i åtminstone VgL II är en påtaglig realitet framgår med all önskvärd tydlighet. VmL benämner biskopens rättsforum kyrkoting, medan övriga landskapslagar har föreskrifter om biskopens nämnd. Biskopsräfsten, som nämns i ÖgL, är helt i paritet med konungsräfsten. Föreskrifterna ombiskopens räfst är många, utförliga och preciserade. Det är alltså möjligt att genom landskapslagarna —låt vara fragmentariskt — skönja den utvecklingsgång, där biskopens rättegång stegvis frigörs ur landskapssamhällets normala ordningar och blir en självständig storhet av juridisk betydelse inom samhällets rättsförvaltnlng. d) Kyrkotukten Den s.k. kyrkotukten intar på många sätt en särställning i förhållandet mellan kyrkans och samhällets rättsförvaltning. De i samband med kyrkotukten förekommande straffen karakteriseras av den kanoniska rätten som poena; ccnsurx. Hit hör i första hand exkommunikation, interdikt och för präster suspension} Till kyrkotukten i ’ Sc med .införda kdllor och litteratur Ericsson 1967 s 113 ff, Inger KL 10 sp 6 f, 15 f. Cf nedan f. 22 J. A. Ifcll.ström
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=