333 tingssammankomstcrna tillvaratog hans i landets lag tilldelade rätt. Eftersom den kyrkliga rätten förbjöd präster att föra talan vid världsligt rättegångsforum, har man ofta uppfattat biskopens åklagare som en lekman. I andra fall har man tänkt sig att detta kyrkorättsliga påbud inte konsekvent efterlevts utan att t.ex. prosten kan ha uppträtt sombiskopens soknare. Biskopen deltog ju själv vid tingssammankomsterna. Biskopens ombud vid landets ting finns belagd i så gott som all nordisk medeltidsrätt.” Liksom kungen fick biskopen ett eget rättsforum, i analogi med kungens i ögL kallat biskopsriifsten. Härmed avses rättegångar, där biskopen eller hans ombud skulle avdöma de mål, som av' landets lag klassificerats som biskops sak. För sig skulle biskopen liksom kungen sätta egen nämnd. Biskopsräfsten och biskopsnämnden är ett uttrycksfullt belägg för den andliga domsrättens inträngande i det nordiska landskapssamhället och för kyrkans och biskopens utökade rättsliga befogenheter på landskapsförvaltningens bekostnad. Frågan om biskopens egen rättsförvaltning och eget rättsforum får i den svenska landskapsrätten inget entydigt svar. I detta sammanhang berörs inte frågan om privilegium fori^-, bannlysningsmål och kyrkobot.’’* Bannsmålen faller delvis vid sidan av problemkomplexet om biskopens eget rättsforum, eftersom aldrig något annat rättsforum än biskopens varit i lag reglerat för sådana mål. Delvis är frågan om biskopens eget rättsforumparallell till problemet med vilka mål som var biskopens sak.*"* I vissa lagar talas inte om biskopens rättegång. Enligt VgL I utgår visserligen biskopsbot vid vissa brott, men dessa behandlas vid rättegång på tinget. Biskopens länspräst eller biskopen själv kan väcka åtal vid tinget vid vissa bestämda brott som kränker kyrkans rätt, i första hand fridsbrott mot kyrka.*''’ Det kan emellertid vara något vanskligt att som kommentatorn till SLL konstatera att kyrklig rättsskipning helt saknas i VgL 1.*** Till stor del är det frågan om en " Ovan III 2 g. Mot tanken på biskopens närvaro pä tinget som ett konsekvent brott mot privilegium fori kan anföras, att tinget för biskopens vidkommande inte bara behöver uppfattas som rättsforum. Tinget hade ju en lång rad andra funktioner, där biskopens ämbetsförvaltning direkt eller indirekt berördes. *- Ovan 2 c. Nedan d. Ovan 3 a. T ex VgL I Kk 12. Enligt denna bestämmelse åtalar biskopen hela socknen, som sedan i sin tur åtalar den skyldige. SLL 5 s LXXIII f. Se dock Kk 22 (bannsmäl), G 2:1, 7, 8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=