332 ställas omöjliga att besvara på grund av att källmaterial saknas. Dessutom är problematiken kring den kungliga domsrättens framväxt för svenskt och nordiskt vidkommande mycket bristfälligt undersökt. Med edsöreslagstiftningen kommer något mycket betydelsefullt in i landets lag.‘* I vissa frågor stiftas kungliga lagar, som är lika från land till land, låt vara att deras intresseområde är relativt begränsat. Kungen tar i princip själv fridsboten vid edsöresbrott —medan tinget som förut får böterna för själva brottet — och samtidigt kommer kungen att framstå som edsöreslagarnas auktoritet och övervakare. Det är som ovan nämnts troligt att fridsboten även före edsöreslagarnas tid genomgående tillfallit kungen. Under 1200-talet komden kungliga bötesrätten, domsrätten och lagstiftningen att få allt större betydelse. Så småningom växte en från landskapssamhällets rättsförvaltning skild kunglig rättsskipning och ett särskilt kungligt rättsväsende frami Sverige. Kungens åklagare vid de allmänna tingen' kompletterades med särskilda kungliga domstolar med kunglig nämnd,^ ofta i förening med ederna. Det som ögL kallar konungsräfsten tog form.*' Liksom i sä många andra sammanhang uppvisar den rättsliga utvecklingen för biskopens del många direkta paralleller när det gäller kungen och centralmakten —allt sett i förhållande till det nordiska landskapssamhället. Från början torde biskopen ha saknat varje möjlighet att själv blanda sig i samhällets rättsskipning. Förhållandet blev emellertid så småningom ett annat. Biskopen fick med tiden domsrätt, eget rättsforumoch bötesrätt som en del av samhällets totala rättsförvaltning, vid sidan av tinget och konungsräfsten. Som framgår av landskapslagarna har bestämmelser om biskopens och kungens från tinget helt eller delvis skilda rättsförvaltning blivit en del av landets lag. Vid vissa mål utövar biskopen sin domsrätt, s.k. biskopsmäl. I andra fall får han (del av) böterna som utdöms vid tinget. Ffan får också i enlighet med den kanoniska rätten utöva en oinskränkt domsrätt vid bannlysningsmål inomramen för den s.k. kyrkotukten.^" Liksom kungen hade biskopen sin åklagare, som vid de vanliga ® Ovan V 3 d. ” Ovan III 2 a, g, 3 b. * Omnämnden nedan e. “ Till detta Nordström 2 s 503 ff, 537 ff, 589 ff, Johnsen 1948 s 73 ff, 161 ff, HafströmKL 9 sp 12 ff. Nedan d.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=