331 rättsforum behöll tinget sin ställning långt efter det att dess politiska betydelse börjat dalad Som en följd av samhällets karaktär var det naturligt, att även vad den kanoniska rätten uppfattade som andliga eller blandade mål behandlades på tinget. Bestämmelser i andliga frågor måste via tinget i äldre tid bli en del av landets lag för att kunna tillämpas inom lagsagans gränser. Kyrkans väg till folket gick inte minst i rättsligt hänseende över tinget. Det var då fullkomligt naturligt att tinget dömde i kyrkliga mål.- Det kanoniskrättsliga kravet på privilegium fori förbjöd emellertid biskopen och prästerna att uppträda vid världsligt rättegångsforum. Härigenom uppstod en besvärlig situation eftersom biskopens domsrätt enligt kyrkans egen lag inte fick utövas på ting utan vid ett speciellt rättsforumav andlig natur.'^ Kungens roll i samband med landets rättsskipning torde under tidig medeltid ha varit underordnad och integrerad med tinget. Vid tingssammankomsterna uppträdde hans ombudsmän på tingen och för landskapslagarnas tid kan någon konkurrens mellan landets och kungens rättsskipning knappast beläggas.'* I den yngre landskapsrätten kommer nya faktorer in i bilden i och med edsöreslagstiftningen och kungens från de ordinarie tingen fristående rättsskipning. Kungens intressen vid tingssammankomsterna tillvaratogs — när han inte själv var närvarande —av hans ombudsmän och åklagare. I stort är emellertid hans inflytande i rättslig avseende höljt i dunkel. Genom enstaka lagbestämmelser känner vi till, att bot vid s.k. dulgadråp tillföll honom, likaså att han hade en stark juridisk ställning, inte minst i samband med ledungen. Att han svarade för rättsskipningen på sina egna områden, bon och gårdar, är en självklarhet. Däremot är det mer diskutabelt, om han hade någon domsrätt och bötesrätt i sitt rike i stort, eftersom de olika landen stod under sin egen lag. Givetvis kan vissa böter ha tillfallit honom, t.ex. ifråga om fridsbrott. Det är tänkbart, att kungen i större sammanhang kunde uppträda som tingsdomare inom ramen för land och ting. Han skulle då på hundarestinget representeras av den kunglige domaren, som svealagarna omnämner.’'’ I stort sett är emellertid de frågor som kan ’ Nordström 2 s 227 ff, Maurer 5 s 296 ff, Tunberg 1911, Hclgason s 85 ff, Yrwing s 70 ff, Johnsen 1948 s 60 ff, 207 ff, Jägerstad 1948 s 7 ff, 318 ff, Isaksson s 3 ff m fl. Cf ovan III 2 a. - Cf ovan III 1 b, 2. För Norge Gunnes NHT 1970 s 123 ff. •* Ovan 2 c. Ericsson s 119 f. ' Cf ovan III 2 a, 3 b. Cf ovan III 2 a, g, 3 b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=