323 riga bötestagare/’’ Det finns ingen anledning att närmare gå in på alla specifikationer mellan olika former av äktenskapsbrott, enkelt och dubbelt hor etc. Frågan om förbjudna led är ett område, där den kanoniska rätten, efter Gamla testamentet, gör sig gällande genom lagställets blotta existens. I dessa fall utövar biskopen eller hans ställföreträdare i regel sin andliga domsrätt. Även VgL I är på denna punkt delvis beroende av den kanoniska rätten.*' Trolovningen var bland germanfolken släktingarnas, den s.k. ättens, angelägenhet. Detta avspeglas bl.a. i gammalgermanska lagar, där brytande av trolovning är ättens sak. Som L. Carlsson visat finns lämningar från detta skede kvar i svensk landskapsrätt.’ Helt eller delvis har emellertid i svenska lagar trolovningen kommit att bli en angelägenhet för biskopen.** Särskilt intressant är att detta är fallet med VgL 1, där den kyrkliga jurisdiktionen annars inte spelar någon större roll** — och där den andliga domsrätten utom vid bannsmål saknas i kyrkobalken."’ Förklaringen till varför kyrkan fått detta inflytande just i samband med trolovningen i VgL I är svår att ge, men sammanhänger med en lång rad olika faktorer, som berör lagbestämmelsernas ålder och bakgrund. Det är märkligt att den kyrkliga rätten i VgL I i fråga om biskopens rätt fått mera omfattande nedslag i Giftermålsbalken än i Kyrkobalken. Mål som rör äktenskapsskillnad (återgång) faller i den svenska landskapsrätten ofta under andlig domsrätt. Bestämmelser saknas emellertid i flera lagar och tinget och släktingarna har fortfarande stor betydelse i sammanhanget.” •' Bra exempel på liorsbrott, där ätten och tinget är bötestagare medan biskopen helt saknas, finns i GL, t ex GL 21. Gör en man hor får han böta dels till tinget, dels till målsägaren. Andra lagställen, där kyrkans inflytande saknas eller är starkt begränsat, är GL 20 m fl, OgL Kk 27, V 30 och en del andra flockar, där biskopen visserligen får del i boten men där horsmäl i gammal ordning avgörs på tinget. Cf SkL 215 ff, 222, ES)älL 2:1 m fl. I några fall får biskopen ensam boten vid hor, i andra fall del av boten. Cf Hemmer 1928 s 296 ff. “ VgL I G 7, 8 med komm i SLL 5 s 105 not 30. Se även VgL II G 14, 16, Kk 52, TiL 14:8, UL Kk 15, DL Kk 9. Norsk rätt FrtL III, 3, GltL I, 4, 5, BgtL II, 11, dansk SkKk 9, 15 m fl. ' VmL Ä 1:3, DL G 1. Cf Visby Stadslag. L Carlsson 1965 s 80 ff. “ VgL 1 G 2:1, II Kk 52. G 16. UL Ä 1:4, 15:1, VmL Kk 26. Cf Gr.tgäs II, 149. ” Cf ovan med not 5. Cf Carlsson s 81. " VgL II Kk 52, 59, ögL Kk 28, UL Kk 15: 1 m fl. Cf FrtL II, 10, EidstL I, 4, 12, BgtL 1, 17, Gräg.ts II, 149, 150, 157 — observera tingets roll. Cf Hemmer 1928 s 296 med not 4, SLL 1 (ÖgL) s 31 not 74.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=