322 stiftning av officiell karaktär, som ger uttryck för det forngermanska samhällets äktenskapsrätt.- Motsvarande är förhållandet delvis i den anglosachsiska rätten. Kyrkan för fram sina krav kring äktenskapet och då även på biskopens överhöghet i äktenskapsmål. I anglosachsiska lagar blir med tiden biskopens domsrätt här av stor betydelse.'* I den nordiska rätten är problematiken kring den andliga domsrätten ifråga omäktenskapsmål ytterst komplicerad. Tingets (landets), kungens och biskopens rätt står bredvid och mot varandra. Vad som gäller böterna till dessa olika huvudmän utgör ett speciellt och mycket omfångsrikt kapitel. Frågan om i vilka fall biskopen eller hans åklagare har rätt att ingripa är också komplicerad. Likadant är fallet när det gäller bevisningen, edgärdsmän och nämnd. En lång rad faktorer, som delvis går i varandra, gör hela problemet mycket svåråtkomligt. Det torde emellertid stå klart, att biskopen undan för undan får ett allt större inflytande i fråga om äktenskapsmål och det rättsliga förhållandet mellan man och kvinna, helt i analogi med utvecklingsgången i stort. Detta kan utläsas både av att äktenskapsmålen så småningom direkt anges falla under biskopens dom, och av att böterna för brott mot landets lag i dessa fall helt eller delvis tillfaller biskopen. Vissa slag av könsförbindelser, hor, blodskam m.m. har säkerligen varit i lag förbjudna i de nordiska landen före den andliga domsrättens tillkomst. I andra fall, bl.a. i fråga om andlig släktskap, de omfattande bestämmelserna omförbjudna led m.m., har den kyrkliga rätten kommit med något nytt.^ I vissa fall kan bara existensen av ett visst brottsmål ge belägg för kyrkans rättsliga inflytande. I andra fall, t.ex. horsmål, får man gå vidare och se dels till bötesmottagaren, dels till rättegångsforum och kanske också till straffsatsen, för att kunna avgöra, omkyrkan i detta fall spelat någon roll. Beträffande sådana brott som olika former av hor finns det en mängd bestämmelser i nordisk rätt, där dessa uppfattas helt eller delvis som samhällets och kungens angelägenhet. Normalt rättsforum är i dessa fall tinget. Böterna tillfaller likaså tinget (häradet, socknen etc.) samt den förorättade ätten (släktingarna), i vissa sammanhang även kungen. I de lagar, där biskopen kommer in i bilden, får han ofta vid dessa brottsmål bara en del av boten, tillsammans med öv- - Se t ex Lex Baiuvarium 7, 8, Die Gesctze des Karolingerreiches 2 s 114 ff; Lex Frisionum 9, ibm 3 s 78 ff; Edictus Rothari 178 ff, Die Gesetze der Langobarden s 62 ff; Liutparandi leges 32 ff. ibm s 2C6 — se även innehållsöversikten s 169 ff; Lex Visigothorum III, 1 ff, Gesetze der Westgoten s 56 ff. •’ Se t ex Pollock-Maitland 2 s 364 ff, 543 f. ^ Cf Hemmer s V, 287 ff, 316 ff, Hafström Familjerätten s 21 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=