320 Ett undantag utgör härvidlag bestämmelserna i VgL II, som i anslutnIng till kanonisk rätt stadgar att biskopen skall döma bl.a. ifråga om testamente.’*’ Enligt den av L. M. Bååth framförda tolkningen skulle denna biskopens rätt bara gälla hans befogenheter att se till att testamentsbeslutet gick i verkställelse, med de medel som stod till hans förfogande.*’ Detta skulle då också vara fallet med ytterligare ett par källor, där biskopen omnämns i samband med testamentsexekution.’- Däremot skulle biskopen inte utöva sin jurisdiktion då det gällde testamentets giltighet, utan sådana mål skulle handläggas inför världslig domstol. Biskopens testamentsrätt har i så fall inskränkts till att kontrollera att ett testamente med kyrkliga förmånstagare efterlevdes. Det är emellertid tveksamt, om Bååths tolkning är riktig. Mera sannolikt och i överensstämmelse med annat material är att flocken i VgL II verkligen avser biskopens domsrätt i mål om testamenten. Frågan omdess efterlevnad står dock öppen. Även om det under medeltiden blev allt vanligare med testamente och själagåva till förmån för kyrkan, finns inga klara bevis för att testamentsmålen som sådana någonsin kom att falla under biskopens domsrätt, såsom den kanoniska rätten krävde.’” Som Bååth visar, talar materialet i stort sett i motsatt riktning. I VgL II stadgas — i anslutning till kyrkans rätt —att biskopen är domare i mål mellan olika kyrkliga juridiska eller fysiska perso- «cr.’” Detta kan tyckas vara en intern kyrklig angelägenhet och därigenomen självklarhet, sominte behövde lagfästas. Inte ens i detta fall är emellertid förhållandet så enkelt. När VgL II fastslår att biskopen är domare bl.a. i mål mellan präst och kyrka, så är detta ett exempel på att kanoniskrättsliga influenser gjort sig gällande. I själva verket var det, i konsekvens med privatkyrkosystemet som sådant, bönderna —alltså lekmän —som byggde och förvaltade kyrkan, som representerade denna, inte bara som kyrkvärjare utan också som ägare, gentemot i detta fall prästen. Det är alltså landets rätt, sommed privatkyrkotänkandet direkt kommer in i bilden. VgL II Kk 59: ”Biskuper skal döma vm kkvrka hyonalagh. banzmaal oc ta;stament.” Cf III 27, IV21: 14. SLL 5 s 234 not 95. >' Bååth s 176, 189 f. Cf SLL 5 s 234 not 95. DS 1939 m fl. Bååth s 188 ff. Se SLL 5 s 234 not 95. SLL 5 s 234 not 95. » VgL II Kk 61. Cf VgL IV21:41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=