319 Mot egendomen som i viss mån ättens tillhörighet stod kyrkans krav på den enskildes fria äganderätt, vilket var en av grundförutsättningarna för att privategendom sktdle komma kyrkan tillgodo. Som en konsekvens av kyrkorättens skiljande mellan förvaltningsmassa och personlig egendom —t.ex. skiljandet av biskopskyrka och sockenkyrka från biskopens och prästens privategendom—framkommer den egendomliga situationen, att den inhemska rätten hävdar en massaförvaltning, som står den kanoniskrättsliga juridiska personen mycket nära (ätten, arvingarna), medan kyrkan i opposition mot kollektiv egendomsförvaltning på det civilrättsliga området mot detta sätter de enskilda fysiska personernas fria dispositionsrätt. I denna situation reser kyrkan ett dubbelt krav. Dels skall det stå var och en fritt att skänka och testamentera sin egendom till kyrkan, till en början med kyrkan som en arvinge bland de övriga. Dels skall testamentsmål tillhöra causcc spirituales och falla under biskopens domsrätt.*’’ Det relativt rikliga materialet kring motsättningarna kring testamente (själagåva) har i ovanligt stor utsträckning behandlats inom den svenska medeltidsforskningen.*’Det finns ingen anledning att närmare gå in i denna diskussion. Av källorna framgår att arvingens samtycke under den aktuella tidsperioden i regel har erfordrats vid själagåvor och testamenten. Den kanoniskrättsliga tanken pä ultima voluntas-^å.va på dödsbädden har i stort inte slagit igenom i landskapsrätten. Däremot finns vissa bestämmelser om bl.a. laga giäf, med två vittnen. Ett stort antal special- och detaljbestämmelser förekommer." Intressant är i detta sammanhang frågan om domsrätten i testamentsmål. Normalt hänför sig i svensk landskapsrätt alla egendomsmål till den världsliga domstolen.** Detta gäller också testamentsrätten, som synbarligen varken i landskapslagarna eller i den dokumentärt belagda medeltida praxis som utbildats, faller utomramen för samhällets normala processrätt. 5 b ncmo in extremis aliquid deo et ecciesiis de bonis temporalibus suis nisi presentibus et consencientibus heredibus potestatemhabeat conferendi.” l’ Cf ovan III exkursen. ® Bååth s 123 ff, K B Westman 1915 s 163, 186 f, 236 f. Se fr a Nordström 2 s 165 ff, 222 ff, Hildebrand 3 s 865 f, Bååth s 121 ff, Sjögren s 163 f, Bergman a a, K B Westman s 163, 237, Holmbäck 1919, Schalling 1920 s 33 ff och komm till SLL fr a SLL 3 s 11 not 9, 5 s 234 not 95 med källhänvisningar. ' Se f ö Bååth s 135 ff. " Nedan 4 c. " Bååth s 175 ff. Cf Holmbäck s 12 ff (GL), 52 ff (VgL I), 108 ff (svearätten).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=