318 nella, inte ansetts som brottsliga före den kyrkliga rättens tid —t.ex. ifråga omvissa förbjudna led och andlig släktskap —var kyrkans primära strävan att få dessa accepterade som kriminalfall för att sedan kunna föra in dem under den andliga domsrätten. Båda dessa linjer — kyrkans bemödanden att i landets lag få olika brott in under kyrkans domsrätt i stället för under landets och försöken att få vissa handlingar straffbelagda —möter i de nordiska rättskällorna. I det följande kommer utgångspunkten att bli de aktuella rättskällornas behandling av problematiken. I första hand kommer de sakmål att behandlas, som källorna tillmäter störst intresse. Det inhemska materialet —inte den kanoniska rätten —får bilda utgångspunkten, vilket bl.a. innebär att de många kanoniskrättsliga detaljbestämmelserna och de kyrkorättsliga krav, som saknar relevans i de nordiska rättskällorna, intekommer upp till behandling. b) Egendomsmål Till de causa, som enligt kanonisk rätt föll under biskopens dom, hörde bl.a. egendomsmål, där kyrklig fysisk eller juridisk person var part. Av källmaterialet att döma har dessa kyrkorättsliga krav mött betydligt starkare motstånd än de rent personrättsliga frågorna. I det svenska landskapssamhället fick ingen på dödsbädden ”enligt lag giva bort från arvingen, omej arvingen självsäger ja därtill”. Så har nordisk rättspraxis med avseende på gåvorätten fått sitt nedslag i VgL I med tillägget, föranlett av de kyrkliga kraven: ”Så säga lärde man, att man må ej säga nej därtill enligt Guds rätt”. I västgötalagens lakoniska form har hela problematiken tecknats ned. Enligt den inhemska rätten hade även släkten och arvingen sina rättigheter att tillvarata i första hand beträffande den ärvda fasta egendomen. Arvsoch gåvorätten utgjorde en försäkring mot tidens flykt och enskildas infall. Mot detta stod kyrkans krav att den aktuelle —från familjens synvinkel mera tillfällige —egendomsförvaltaren fritt kunde förfoga över sitt gods även på sitt yttersta.^ Enligt kyrkans förespråkare i Norden hade alltså var och en full frihet att testamentera sina ägodelar till kyrkor eller fattiga eller andra fromma ändamål —så somsaken uttrycks i ett påvligt brev från 1206. I detta angriper påven i en mycket intressant passus bruket att lagmannen vid sitt årliga täljande av landets lag förbjuder den enskilde att på sitt yttersta skänka bort av sin egendom utan arvingarnas närvaro och samtycke.'* ^ VgL I Ä 10. Cf SLL 5 s 87 f not 32 f, Hafström Fastighetsrätten s 10 ff. ® DS 131: . . cum legislatores regni eius annis singulis teneantur coram populo legem consuetudinis publicare asserunt inter ipsas consuctudines obseruandum quod
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=