316 d) Privilegium canonis I den aktuella kanoniska rätten förs uppfattningen fram att våldsdåd mot klerker i sig själv är ett brott som automatiskt medför exkommunikation. Dispens frän denna kan bara påven ge.-" Vid tiden för det äldsta svenska källmaterialets tillkomst gäller sedan länge inomkyrkan kravet på privilegiumcanonis. Privilegium canonis är i viss mening ett sakmål —ett bestämt slag av brott — mera än personmål, men brukar i regel tas upp till behandling i anslutning till privilegium fori. I brev från Alexander III framhålls, att våld på kyrkans tjänare — biskopar, präster och munkar — är sacrilegium, helgd- och vigningsbrott, och att detta faller inom den andliga domsrättens kompetensområde. Det åligger dessutom de världsliga myndigheterna att på allvar framhäva brottets allvarliga karaktär.-^ Med undantag av VgL I finns bestämmelser angående privilegium canonis intagna i den svenska landskapsrätten. Den brottslige skall exkommuniceras och står under den kyrkliga domsrätten, ytterst den påvliga. Samtidigt utgår traditionell bot efter landets lag för handlingen som sådan.-** Det är i detta sammanhang intressant, att VgLl ställer dråp på utländsk präst på samma plan somdråp på inhemsk man.’^** När det gäller diplommaterialet anknyter frågan om privilegium canonis nära till privilegium fori. I de äldre diplomen inskärps på förekommen anledning nödvändigheten av att privilegium canonis iakttas.’^* Utvecklingen kring privilegium canonis sammanfaller alltså till stor del med privilegium fori. Kravet på privilegiumcanonis tycks ha accepterats under 1200-talets gång, vilket bl.a. e silentio framgår av att de kyrkliga protesterna mot övergrepp mot präster blir allt mera sällsynta. Även på denna punkt har alltså kyrkans domsrätt gjort insteg i det inhemska rättsväsendet. c. 1, C. XI, qu 1; c.8, X. 2, 1; c. 12, X. 2, 2; c. 29, C. XVII, qu 4. Hildebrand 3 s 812, Ericsson 1967 s 24, 38 med not 28, 88 f. Cf ovan not 11. DS 54, 56, 62, Ambrosiani KÄ 1902 s 65, Bååth s 203, K B Westman 1915 s 149 ff. Se UL Kk 17; 4 och M 16, ögL Kk 30 m fl. Cf Strandberg KL 9 sp 683. VgL I M5: 5, II M14. DS 38, 820, 41, 52, 54, 89, 150. Hildebrand 3 s 861 ff, Bååth s 203 ff, K B Westman s 59 ff, 151 m fl. Cf Johnsen 1945 s 347, Seegriin s 146 ff om Nikolaus’ legation.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=