315 ligen privilegium fori, men frågan om dess efterföljd är ett helt annat problem." Prästens särställning i detta avseende tas upp till behandling så sent som i Täljekonciliet 1279.“‘* I den kyrkliga stadgelagstiftningen från 1300-talet och framåt är det bara undantagsvis-'^ somprivilegiumfori omnämns. Tydligen har detta klerikala privilegium börjat fungera så som kyrka och samhälle enligt landskapsrätten kommit överens.-'’ Av diplomen att döma har under 1100- och 1200-talet privilegium fori varit mycket omstritt i Sverige. I flera brev har påven sett sig föranlåten att inskärpa förbudet mot att lekmäntvingar inprästernaunder sin domsrätt.-“ Diplommaterialet är emellertid ett vittnesbörd om att problemet från senare delen av 1200-talet och 1300-talet inte är lika brännande, samtidigt somdet visar att genomdrivandet av privilegium fori — i den utsträckning de kyrkliga kraven överhuvudtaget godtogs —i Sverige var en mycket långvarig process. För svenskt vidkommande erkändes alltså så småningom kravet på privilegium fori i straffmål. Först fram emot 1300-talet torde emellertid detta privilegium ha blivit verklighet. För denna — låt vara flytande —tidsfixering talar tre omständigheter: Dels finns kompromissen i de yngre lagarna, skillnaden mellan civilmål och kriminalmål. I brottsmål är alltså privilegium fori accepterat i yngre lagar, däremot inte i t.ex. VgL I. Dels har privilegiumfori inte fått något större utrymme i de svenska synodalstatuter, som finns bevarade från slutet av 1200-talet. Dels blir de kyrkliga klagomålen gentemot övergrepp på prästernas privilegium fori i diplommaterialet alltmera sällsynta fram mot slutet av 1200-talet, trots att det antal diplomsom bevarats uppvisar en markant ökning från denna tid. Kyrkan har alltså under 1200-talets gång i stor utsträckning vid brottsmål lyckats föra in prästerna under biskopens domsrätt i stället för samhällets. På ytterligare en punkt har kyrkoorganisationen tagit över tingets tidigare befogenhetsområde. DS 115. Hildebrand 3 s 861 f, K B Westman 1915 s 228, Ericsson s 38 f. 2'> DS 692, Cf 1766. Tex VgL III 105, IV21: 31, 33. =^5 Cf Bååth s 221 f. Fr a DS 41, 52, 54, 62, 127, 129, 131, 186, 238, 285, 496, 738, 853. Ambrosiani KÅ 1902 s 65 f, Bååth 203 ff, K B Westman 149 ff, 236 f, 285 f. K B Westman s 151, Feine 1950 s 325, Plöchl 2 s 172 f, Inger s 41, Ericsson s 24, 38 med not 28, 88 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=