314 melse prästen del av den frie och rättsligt myndige bondens rättigheter i samhälletd'* Liknande förhållanden möter i en annan av de äldsta svenska rättsböckerna, GL. Denna lag har emellertid på denna punkt rönt ett visst inflytande av det kanoniskrättsliga kravet på privilegiumjori}^ I de yngre landskapslagarna är den andliga domsrätten i princip erkändd’ Detta gäller också privilegium fori. Här får man emellertid i anslutning till tidigare forskning göra en viktig distinktion. Att t.ex. VgL II i anslutning till kyrkans rätt stadgar, att det är biskopen som skall döma bl.a. ifråga om präster’’, är detta ett erkännande av privilegium fori men med betydande modifikationer. Av samma lag framgår visserligen att prästernas böter kan utgå till biskopen i stället för till kungen —men dessutom utgår de ofta till häradet och liksom i andra lagar i vissa fall även till kungen. Hela tiden straffas prästen efter såväl landets rätt, i vissa fall också efter kungens, som efter kyrkans.”’ Inte bara biskopen utan även kungen och häradet uppträder i olika mål såsom kärande. I fråga om arbete i by och tvistigheter när det gäller kreatur, plöjning, råmärke m.m. står prästen fortfarande i VgL II såsom jordbrukare i bondelag. Han skall värjas eller fällas av nämndeman. Vemboten tillfaller beror på dess storlek.”’ Ifråga omstraffmål tillämpas alltså med vissa modifikationer privilegium fori, i civilmål, där civilperson eller samhällsinstitution är inblandad, står prästen i strid mot kanonisk rätt i VgL II ännu i bondelag. Är det däremot frågan om interna kyrkliga processer —eller vad somi lagarna uppfattas somsådana —är biskopen domare.-” Motsvarande kompromiss finns i svealagarna. I UL är privilegium fori erkänt i samband med kriminalmål, medan prästen i civilrättsliga sammanhang får gå in under samhällets normala rättsliga ordning.-’ I diplom och synodalstatut av olika slag möter ibland samma problematik. I Sverker d.y:s kända privilegiebrev år 1200 erkänns visserNedan VII 4 c. GL 5, cf 7 om munkar. Munkarna står vid brottsmål till svars för tinget och landets män. Cf nedan VII 4 c med not 19. Cf nedan 3 e, 5. »■ VgL II Kk 59. Cf SLL 5 s 233 f not 93. 1» VgL II Kk 62, 64. Cf SLL 5 s 233 f not 93. VgL II Kk 63. 20 VgL II Kk 61. 2‘ UL Kk 20, M 16. Bååth s 218 ff, komm till SLL 3 s 35 not 75, Strandberg KL 9 sp 683 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=