313 låta biskopens överhöghet över prästerna omfatta dessas tillsättning, egendom, rättsställning o. dyl. var fältet öppet för stridigheter. Biskopens kontroll av prästernas ämbetsförvaltning ägde rum vid prästmöten och andra sammankomster’’ och dessutom vid biskopens eller hans utsändes resor och visitationer. Det finns även källuppgifter om att biskopen också i detta fall i äldre tid var bunden till landskapssamhällets traditionella former. Enligt främst norska rättskällor skulle han vid tingssammankomsterna kontrollera prästernas ämbetsförvaltning och vandel.“ Dessa kyrkliga sammankomster inomtingets ram tycks succesivt ha avlösts av de vanliga prästmötena och synoderna. Även för dessa senare finns ett till tid och plats påvisbart samband med tingssammankomsterna.’ Med tiden växte ett relativt fast visitationsinstitut fram, som bl.a. avsåg att alltmera föra in prästerna under biskopens och kyrkoorganisationens direkta överinseende.*^ c) Privilegium fori Kyrkans krav på privilegium fori, som går tillbaka till tiden före upprättandet av den egentliga kyrkoorganisationen i Sverige, innebär i korthet, att ingen andlig fick ställas under världslig domstol, utan påvens eller biskopens tillstånd.** Den fråga, som mot bakgrund härav måste ställas, är om biskopen i det svenska källmaterialet framstår som prästernas överordnade i rättsliga angelägenheter eller om denna hans myndighet i stället i större eller mindre utsträckning övertagits av landskapssamhället. Enligt kanonisk rätt står prästerna under kyrkans lag, inte under samhällets. Påven är inom kyrkan i stort garant för den gudomliga lagens efterlevnad, biskopen inom sitt stift. I svensk landskapsrätt finns däremot exempel på, att prästen en gång stod i bondelag. Detta gäller klart utsagt VgL I och innebär ett förnekande av bl.a. privilegium fori.^- Samtidigt ger denna bestäm- •' Kroon s 23 f, 28, 104, 153 ff, Inger 1961 s 131 ff, 487 ff, G.rllén KL 1 sp 617. Ovan III 2 f. * Ovan III 2 d, f. Maurer 2 s 217 ff. ' Ovan III 2 f. Kroon s 81 ff. Ovan V 5. Inger s 122 ff, 387 ff. " Se i den kanoniska rätten fr a c. 1, X. 2, 2; e. 2, X. 2, 2 oeh nedan i not 27 anfört källmaterial. DS 127 m fl. Bååth s 201 ff, Feine 1950 s 64, 325, 615 f, Plöchl 1 s 227, 2 s 171, Inger s 41 f, Ericsson s 69. VgL I M 5: 5. Cf Kk 8:2, II Kk 15. Cf ovan III 1 c, nedan VII 4 fr a c. Erics38 f. son s
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=