306 kult- och gravplatsen. På grund av brist på källor är problematiken i detta sammanhang mycket komplicerad. Däremot är det lättare att finna konkreta exempel på kyrkans rättsliga sammankoppling med marknads-, tings- och samlingsplatsen. Hela detta sammanhang måste få utgöra en del av bakgrunden för den roll, som i juridiskt avseende tillmättes kyrkans vigning. På samma sätt som tinget och andra platser helgades kyrkan med en hägnad (gård) och genom en muntlig vigning. Genom denna vigning, som uppfattades som en verbal dom, erhöll kyrkoplatsen sitt rättsskydd, sin frid. Brott mot kyrkans fridoch vigning tillhör i germansk rätt den grövsta av alla brottskategorier, i Norden nidingsverk och urbotamål, senare fridsbrott. Hit hör också t.ex. brott mot tingets frid eller mot ingångna fridsöverenskommelser. Bestämmelserna om brott mot kyrkans frid i den nordiska rätten utgör ett av många exempel på, hur de kanoniskrättsliga föreskrifterna går hand i hand med inhemska rättsföreställningar. Lämningarna i lagarna från biskopens tidigaste verksamhet är huvudsakligen av ekonomisk art. Det äldre skiktet kan betecknas som köpeavtal, då biskopen — liksom prästen —utförde bestämda tjänster, främst vigningar, mot köpeavtalet fastställda avgifter. Kyrkoägaren och menigheten köpte tjänst av de kyrkliga säljarna. Köpeavgifterna ersattes sedan successivt av tionde. I tiondeöverenskommelser, som efterträdde köpeavtalen, preciserades biskopens och böndernas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Allt flera av biskopens uppgifter övergick från att ha varit tjänster mot fastställd betalning till att bli tiondeförrättningar. I svenska lagar finns ofta kompromissbestämmelser, enligt vilka biskopen skall utföra vissa tjänster mot särskild avgift och andra för sitt tionde. I och med biskopstiondets införande tycks de egentliga förutsättningarna ha funnits för ett utbyggande av visitationsinstitutet i kanoniskrättslig riktning. De tjänster, som biskopen fullgjorde för sitt tionde, komi praktiken att fullgöras vid hans visitationsresor. I vissa nordiska lagar äger visitationen rum varje år, i de svenska genomgående vart tredje. Ettårsfrekvensen är den normala i den kanoniska rätten och sammanfaller också med den nordiska tingsterminen. Treårsfrekvensen kan också kanoniskrättsligt motiveras med hänsyn till de svenska stiftens stora ytomfång. I lagarnas visitationsföreskrifter nämns i regel de tjänster, som biskopen hade att fullgöra gentemot tiondebetalarna, bönderna: Vigningar, konfirmation m.m. De kyrkorättsliga kraven på biskopens uppsikt över sina präster och hans förkunnelse för folket nämns inte. Däremot finns ett par källuppgifter som tyder på, att denna del av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=