14 De germanska folken, stammarna och familjerna saknade delvis under folkvandringstiden fast landområde. Folkvandringstiden var emellertid ett långt utdraget skeende, som inte heller inföll samtidigt för alla germanfolk.' Samtidigt torde det vara klart att de germanska folken —och kanske också i viss utsträckning stammarna inom samma folk —var enheter, som tydligt avgränsade sig från varandra. Detta blev också den naturliga utgångspunkten för den kristna germanmissionen. De germanska folken blev ett efter ett den kristna kyrkans missionsobjekt. Kyrkan sände sina missionärer, en efter en, till de skilda hedniska folken. b) Missionärer och biskopar blandgermanfolken De kristna missionärerna sändes ut för att verka bland ett eller flera bestämda germanfolk eller stamgrupper. Den fasta anknytningen mellan missionären och hans missionsobjekt blev den fullmakt, som missionären utrustades med. Missionärerna knöts härigenom till bestämda folk och folkgrupper, vilket ett stort antal exempel ur missionshistorien kan konkretisera: Willibrord hos friserna, Ansgar, som sändes ut till ”omnibus circumquaque gentibus Sueonum siue Danorum nec non etiam Slauorum . . Bonifatius, som ofta kallas Tysklands apostel, sändes av Gregorius II till folken i och kring Thiiringen och Hessen. Senare ordinerades han genom en ny påvlig fullmakt som missionär bland frankerna och slutligen friserna. Gränsen mellan missionär och biskop var i praktiken flytande. Missionären vigdes ofta till biskop för det folk, där han missionerade.-'’ Härigenomkombiskopsämbetet i missionsområdena att bindas till ett eller flera folk: Samma folk, som utgjorde biskopens missionsobjekt, och som i regel räknades upp i ordinationsbrevet. De skandinaviska folkens missionär, Ansgar, blev biskop för samma folk, med säte i Hamburg. Augustinus blev anglosachsarnas biskop i Canterbury, Willibrord blev frisernas med säte i Utrecht och Bonifatius blev biskop i Mainz för de folk, för vilka han ordinerats som missionär. Till problematiken kring det germanska samhället se fr a sammanställningarna 9 ff, 50 ff, 159 ff, 199 ff, Tunberg 1928 s 9 ff, Äqvist s 39 ff med hänvisningar. Bara vissa exemplifieringar anförs här ur källmaterialet, eftersom de fakta, som ligger till grund för den summariska framställningen, är väl kända. Till det följande cf Ericsson s 8 f. - ST I, 3—4. Om Willibrord och hans kontakter med Danmark Seegriin s 14 ff Källproblematiken kring de aktuella diplomen är invecklad, se till detta komm i ST I. Omprinciperna för kristnandet se Pirinen 1968 s 173 ff. Cf nedan 2 a. - b Cf Ericsson s 8, Pirinen 1968 s 177 f, 194 ff. hos Holmbäck 1919 s 7 ff, Bolin 1927 fr a s
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=