282 biskopens vigning, utgår enligt landets lag den naturliga boten för såramål. Denna bestämmelse i HL saknar direkt motsvarigheter^*' Liknande bestämmelser finns i vissa andra nordiska lagar, bl.a. mycket utförligt i FrtL.’’’*’ e) Resultat och sammanfattning I den kanoniska rätten hade biskopen en lång rad rättigheter och skyldigheter, som sammanhängde med hans ämbete. Teologiskt och rättsligt uppdelades med tiden biskopens ämbete i olika former av myndighet, potestas. I biskopens potestas ordinis ingick de ämbetsåligganden, som bara innehavaren av kyrkans högsta ämbete kunde utföra. Hit räknades olika former av vigningar och biskopens speciella sakramentsförvaltning. Till hans potestas magisterii hörde undervisning och predikan. Inom ramen för sin potestas jurisdictionis skulle biskopen i princip utöva den andliga domsrätt, som tillkom honom enligt den kyrkliga rätten. Medan exempelvis biskopens rättsutövning och den ämbetsförvaltning, som på olika sätt avvek från det fornnordiska samhället och dess funktion, var en ständig källa till konflikter mellan kyrka och landskapssamhälle, finns i den nordiska rätten inga som helst belägg för liknande svårigheter ifråga omutövandet av förrättningarna inom potestas ordinis. Tvärtom visar de nordiska och även de utomnordiska germanska lagarna ett påtagligt intresse för biskopens vigningar och hans rituella och ceremoniella funktion, så också för prästens. Till en del måste detta faktumförklaras utifrån det fornsvenska samhållets magisk-rituella uppbyggnad och tänkande, inte minst i rättsligt hänseende. Särskilt många svenska och nordiska lagbestämmelser avser biskopens vigning av kyrka och kyrkogård. I flera fall framstår detta som biskopens huvuduppgift. Även omlagbestämmelserna till stor del bygger på gällande kanonisk rätt, måste frågan ställas, i vilken utsträckning inhemska svenska och nordiska rättsföreställningar här har spelat in. Den rättsliga ställning, som kyrkan och kyrkogården hade i det fornsvenska samhället, spelar här en viktig roll. Parallelliteten i rättsligt hänseende med andra platser med samma särställning, tinget. not 63—64. SLL3s 287 notl27. •''® FrtL II, 10: ”Um kirkiu griS”. Friden och vigningen korresponderar här tydligt mot varandra. Cf FrtL IV, 10, 58 m fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=