274 Straffet för vanhelgandet är alltså intimt förknippat med kyrkans vigning, så sammanväxt att båda avgifterna är identiska. Låg kyrkogården öppen förlorade marken sin helgd, på samma sätt som ombrott förövades på kyrkogården. Genom biskopens nyvigning kom kyrkogårdens rättsliga status tillbaka. Böterna för försummelsen var desamma somden aktuella vigningsavgiften. Till biskopens vigning av kyrkan och inte minst kyrkogården knyter sig sammanfattningsvis en rad föreställningar av rättslig art, utifrån det dåtida landskapssamhällets rättsliga uppbyggnad och föreställningar. Frågan om dessa rättsföreställningars eventuellt kultiska bakgrund är alltför komplicerad och dåligt belagd i källmaterialet för att kunna tas upp till behandling. Vad som emellertid kan konstateras är, att biskopens vigning inte bara är att se som ett resultat av det kanoniskrättsliga inflytandet. Den är i högsta grad motiverad också utifrån rättsmedvetandet i det dåtida landskapssamhället. Till dessa förutsättningar har den kanoniska rätten anknutit. Att lagarnas vigningsbestämmelser bär kanoniskrättsliga drag är uppenbart. Men på denna punkt föreligger knappast någon motsats mellan inhemsk och kanonisk rätt. Tvärtom är anknytningspunkterna — givetvis i den utsträckning inhemsk och kanonisk rätt här kan åtskiljas — mycket tydliga. d) Kyrkovigningoch kyrkofrid Innehållet i 1200-talets frids- och edsöreslagar är — tvärtemot vad många populärhistoriska framställningar ger sken av — inte nytt. Bestämmelser med likartat innehåll finns långt tidigare, redan i forngermanska rättskällor. I sak finns ingen större skillnad mellan urbotamålen och de yngre fridsbrotten. Det är terminologin — delvis — och formerna för lagbudens tillkomst, som är det nya. Enligt vissa urbotabestämmelser hade den urbota mannen redan före fridslagarnas tid förverkat fe ok friör. Gridniding var den man, som bröt en fridsöverenskommelse, långt före fredslagstiftningens tid.* Det är formerna ' De vanligaste fornnordiska benämningarna på friden var griÖ och friör, i viss utsträckning också trygd. Se Äqvist s 41 ff. I det följande kommer inte några eventuella tolkningsnyanser dem emellan att upprätthållas. Se vidare Hovstad s 68 ff, V See s 142 ff, L Carlsson 1965 s 92 ff, Äqvist s 1 ff, 14 ff, Palme KL 4 sp 621 ff, Boe KL 5 sp 463 f, 467 ff, M M Lårusson KL 5 sp 464 f, Hafström-Wessén KL 5 sp 465 ff. Om friden och dess innebörd se även Olivecrona 1942 s 43 ff, .’\lmquist 1942 s 61 ff, F Ström 1961 s 45 ff. Om konfiskering av fe ok friör etc Äqvist s 294 ff, Ruthströms 42 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=