11 risk forskning ibland helt sagt upp bekantskapen med det islandska sagomaterialet. Problemet är emellertid inte så enkelt att man med ett enda penndrag kan göra sig fri från detta väldiga material. För det första kan sagorna ofta ge en bild av de förhållanden som var rådande vid deras tillkomst- eller uppteckningstid, på samma sätt som exempelvis de medeltida målningarna. Skildringen är alltså riktig, inte med hänsyn till innehållet, utan till författarens/målarens egen situation. Tar man en av Snorres sagor som exempel, kan denna vara nedtecknad i början av 1200-talet, med ett motiv, som avser 1000-talet. De upplysningar som Snorre ger kan därför ibland vara av värde, inte när det gäller vår kunskap om 1000-talet, men däremot för vår kännedom om det tidiga 1200-talet och om dåtida tänkande.'^ För det andra finns då möjligheten, att man genom en ökad kunskap om förhållandena under exempelvis 1200-talet kan göra sig en bättre bild av de ännu äldre skeenden, där vi saknar pålitliga primärkällor. Sannolikt har Snorre besuttit en betydande kännedom om förhållandena i Norden före sin egen tid. Det är ur historisk synpunkt felaktigt att utan vidare avsäga sig denna. Det är vidare nödvändigt att räkna med den muntliga traditionen och utantillmemorerandet —vars betydelse vi bl.a. känner från memorerandet av tingsrätten. När det gäller olika förhållanden, som är skildrade i sagorna, kan man därför utgå ifrån, dels att de vid tidpunkten för sagans slutliga fixering uppfattades som relevanta för den tid de skildrar, dels att de kan återspegla företeelser vid tiden för själva nedtecknandet. Vidare är en saga eller en annan berättande nordisk källa i sina huvuddrag oftast betydligt äldre än sin s.k. tillkomsttid. Upptecknandet av en saga innebär i regel bara slutpunkten för den muntliga traditionen. Man måste ur källkritisk synvinkel även skilja mellan de händelser en berättande källa skildrar och de redogörelser för olika förhållanden och företeelser som kan återfinnas — och som ibland kan verifieras genom andra källor. Det är då delvis frågan om att använda källan som lämning i stället för som berättande källa, även om det gäller ett berättande avsnitt. Tar man som exempel sagornas uppgifter om ämbetstillsättningarna, måste man lämna den rent konkreta händelsen åt sidan. Däremot måste man kunna använda beskrivningen av hur själva tillsättningsförfarandet fungerade. Man kan därför inte med Snorresomunderlag godta somhistorisk sanning, att kungen vid ett bestämt tillfälle insatte en bestämd person som jarl. Däremot kan man Cf C Weibull 1921 s 185 ff, O Olsen s 19 ft.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=