271 De brott, som kallas nidingsverk eller urbotamål, är i stort sett desamma som återfinns i fridslagarna. Bland de brott mot helgad plats som här nämns, kan anföras dråp och våldshandlingar på ting och tingsväg, i ledung och samling, i det härad där kungen för tillfället vistas, i hemmet och i samband med helger. Till detta kommer så de brott, som i den kyrkliga rätten kallas sacrilegium, helgerån, övergrepp och dråp i kyrka och på vigd kyrkogård.'’” Som framgår av den fortsatta framställningen är nidingsverket vid kyrka och på kyrkogård ett brott mot dess vigning. I de yngre svenska lagarna uppfattas dessa brott som förbrytelser mot kungens frid och edsöre. I VgL I bär de andra fornnordiska rättstermer: Nidingsverk, urbotamål. Att brotten mot kyrkan och dess vigning finns upptagna bland nidingsverken och urbotamålen och bland frids- och edsöresbrotten, visar tydligt på den betydelse biskopens vigning av kyrkan och kyrkogården hade också ur den fornnordiska rättens synvinkel. Genom vigningen blev kyrkoområdet ur rättslig synvinkel helig mark, där bebegångna brott blev mycket svårare än de som begicks utanför området. Sambandet mellan vigningen och urbota-, nidings- och fridsbrotten ställer in vigningen i ett rättsligt sammanhang, som inte bara är en följd av det kyrkorättsliga inflytandet. Enligt VgL I är två brott mot kyrkan nidingsverk, dråp, då kyrkan förlorar sin vigning och måste vigas på nytt,*’” och inbrott med stöld av mässkläderna.*’* Boten utgår i detta fall till kyrkan som rättssubjekt och till häradet, likaså som rättssubjekt**-, till kungen men anmärkningsvärt nog inte till biskopen.*’** Nidingsverket är i första hand tingets och kungens sak, inte biskopens.*’^ Att kyrkan själv är med i bilden är naturligt: Kyrkan som juridisk person uppfattas som den aktualiserad av Ströms undersökninj^ 1942, som är skeptisk mot v Amiras klassiska teorier om nidingstankarnas bakgrund i förkristna sakrala föreställningar och bruk. Se vidare diskussionen hos Strömbäck 1942 och Sandklef Fornvännen 1944. Till frågan om nidingen också Hovstad s 128 f med not 37, Jorgensen KL 12 sp 300, Ruthströms 42 ff, Äqvist s 157 ff 235 ff, 314 ff. Om sacrilegium i forngermansk rätt se Strömbäck 1942 s 60 ff, i den kanoniska rätten SLL 5 s 13 not 12, Ericson s 79 f och nedan s 280. VgL I Kk 3: ”Uerder ma|)er .i. kirkiu drxpin |)et xr nipings v,rrk. pa er kyrkia al vuighz.” Cf U — nedan not 67. Se även Äqvist s 157 ff, fr a s 162 f. Kk 7: ”Uerdher kyrkia brutin oc mxssu fat stolen, pet er nipingsvxrk. l)at er niv marcha sak. kyrky. swa hxrepe. sva konogge.” Cf Ericsson s 78 ff. ®- Cf ovan III exkursen och Ericsson s 78 ff. Cf SLL 5 s 14 not 21—22, Ericsson s 78 ff. Cf nedan VI 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=