262 ring. Otaliga svenska medeltidskyrkor har av hembygdsforskare och historiker förlagts till samma ställesomden tidigare offerplatsen. Kontinuiteten har man uppfattat somett axiom. Senare forskning har många gånger med rätta ställt sig skeptisk till denna i hög grad romantiserande historieuppfattning, och kanske ännu oftare osäker. Det är här omöjligt att gå närmare in på denna omfattande diskussion.* Vissa tecken tyder emellertid på någon formav kontinuitet. I själva verket vore väl motsatsen mera anmärkningsvärd. Många kyrkor byggdes på betydande platser i landen —platser där med all sannolikhet hednisk kult tidigare förekommit. Därmed är inte sagt att kulten var den primära orsaken till denna lokala kontinuitet. I den mån kult, bebyggelse och samhällsliv överhuvudtaget uppfattades som skilda storheter, måste de kristna liksom de förkristna kultplatserna ha lokaliserats med hänsyn till bebyggelsens struktur, till samlingsplatser o.dyl.- Äldre teomorfa namn, som återfinns på svenska kyrkor och församlingar, talar — trots osäkerheten i tolkningen och de egentliga orsakssammanhangen —omnågon formav kultkontinuitet. De många sockennamnen av detta slag kan inte bortförklaras som tillfälligheter. Dessutom ligger många kyrkplatser i direkt anslutning till förkristna grav- och kanske tingsplatser, ett samband som kan vara mera socialt betingat än rent kultiskt.'* Intressant är ett brev från Gregorius IX till biskopen i Finland 1229, där påven stadfäster som kyrklig ‘ Cf ovan II 2 c, III 2 b, nedan VII 2 b, c. - Cf Ljungberg s 227 ff, I Jonzon 1958 s 147 ff, Hafström Bygd och vildmark 1964 s 30 ff, OOlsen s 64 ff, 236 ff, Pirinen 1968 s 183 ff. ^ Till frågan om kyrkan och den förkristna gravplatsen se Widéen 1955 s 108 ff, 112 ff, Olsen s 267 ff, 272 ff. Arkeologiska utgrävningar i Såntorp i Västergötland har visat, att en mycket tidig kristen kyrkogård placerades inom ett äldre brandgravfält som en del av detta. TiL 17 fastställer straff för den som gräver i annans ättehög — det gäller en gravplats på kristen kyrkogård. Cf BgtL I, 9 och komm i SLL 5 s 449 not 17:2, Hafström 1964 s 42 f, 1965 s 61 ff. Det är möjligt, att stenar m m som finns uppsatta i anslutning till kristna kyrkor är tidigare hedniska begravningssymboler —se I Jonzon 1963 s 8 ff, 12, 14. Typexempel på kristna kyrkor som förlagts till förkristna gravplatser är Hög i Hälsingland, G:a Uppsala och de fylkeskyrkor i Tröndelagen, som byggts i anslutning till s k kungshögar: ”Fylkets midtpunkt var kongshaugen, den gode konges . . . gravhaug, hvor den offentlige kultus fant sted i förbindelse med fylkesting”, M Olsen 1926 s 257 ff, fr a s 270 f. Cf bilden hos Wisloff s 47. Till frågan om förhållandet mellan kultplats, gravplats och tingsplats se Wildte Fornvännen 1926 s 213 ff, Holmgren Rig 1929 s 19 ff, Palme 1962 s 93 f. Teorierna bör läsas med försiktighet. Cf ovan III 2 b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=