261 att det var biskopar på Jcrusalemsfärd som på sina pilgrimsresor tog vägen över gutarnas ö, innan Gotland ännu hade fast biskop. Dessa biskopar vigde kyrkor och kyrkogårdar på deras begäran, som lät bygga kyrkorna.^ I biskopslängden i B 59 sammanfattas S:t Sigfrids verksamhet med att han utmärkte tre kyrkoplatser och vigde tre kyrkogårdar —ett gott belägg för hur man uppfattade missionsbiskopens funktion.^ Också på andra håll i denna krönika nämns biskoparnas vigningar. I landskapsrätten finns en lång rad utförliga och preciserade bestämmelser om vigning av kyrka och kyrkogård, inventarier och klockstapel.Intressant är framför allt DL:s syn på biskopens ämbetsåligganden: Biskopen skall rida kring landet och viga kyrkor.** Mycket talar för att detta lakoniska konstaterande är äldre än de mera utförliga vigningsbestämmelserna i andra lagar. I flera fall har man just i DL återfunnit mycket gamla rättstraditioner. Även i norska", danska**, isländska*' och anglosachsiska"’ lagar har vigningen av kyrkan och kyrkogården en mycket stor plats. b) Kyrkans och kyrkogårdens rättsliga ställning Det är ett vanligt antagande, som i många fall kan beläggas konkret och som i stort har en hög grad av sannolikhet, att många av de äldsta kristna ceremonierna i Norden har samordnats med förkristna traditioner med liknande syfte. I fråga omvigningen av kyrkan och kyrkogården — en gammal kristen sed, reglerad i den kanoniska rätten — är det därför antagligt, att den har anknytningspunkter till äldre hedniska rättsbruk. Detta skulle i sä fall förklara att biskopens vigningar redan från början tillmättes en så stor betydelse. Med detta sammanhänger frågan om kontinuiteten mellan kristen och förkristen kult, mellan kyrkan och det hedniska templet. Inom tidigare forskning ansågs det mer eller mindre självklart, att den kristna kyrkan övertog den hedniska kultplatsens roll och place- ■' GS 5. Cf GL 3. Cf ovan II 2 a. ■* VgL IV 16: 1. Cf nedan c. VgL I Kk 3, 5, 12, 13, 21, VgL II Kk 2, 5, 8, 9, 10, 22, 25, 26, 46, TiL 12, 13, GL 3, ögL Kk 2, 24: 1, DL Kk 8, UL Kk 4, 5, SdmL Kk 5, 18: 1 m fl. Cf Sjögren 1904 s 128 ff, Nyländer s 141 ff, Ericsson 1967 s 66 ff. ® DL Kk 8. Cf ovan III 2 e. ’ Se t ex FrtL II, 8—10, GltL I, 11, 14, 33, EidstL I, 34, 40, BgtL I, 10, 18, Ill, 14 m fl. Cf Taranger 1890 s 232 ff, Maurer 2 s 221 f. « SkKk 1, 17 m fl. ” Gragas I, 3, 4, 5 m fl. Cf Helgason s 53, 87 f. Alfred 15, yEthelred VII, 5, Knut I, 3 m fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=