260 ifråga om de akter, då han tillträdde sitt biskopsdöme, kungens kröning och överlämnandet av kyrkan till prästen. Uppfattningen av den enskildes och samhällets existens var en del av samma magisk-rituella åskådning, somknappast förändrades med kultskiftet. Inom det svenska landskapssamhället var de kultiska ceremonierna både i folkreligiositeten och rättsmedvetandet av en väldig betydelse. Efter kristendomens genombrott fullgjorde man riterna av detta slag med teologisk motivering. En av biskopens huvuduppgifter blev därför från början, att fullgöra de vigningar och ceremonier som både kyrkan i kraft av hans ämbete och det svenska samhällets magiskrituella intresse fordrade. I dessa akter kunde landskapssamhällets intresse och biskopens ämbete mötas. Det kultisk-rituella var ett område, där kyrka och samhälle också i övrigt kunde mötas. När det gäller prästen ger källorna många belägg för att hans viktigaste ämbetsåligganden var förrättandet av sådana ceremonier och sakramentalier, som skulle hjälpa människorna i det närvarande livet och förhjälpa dem till det eviga.- Vad beträffar biskopen är det inte minst vigningen av kyrkan och kyrkogården som tilldrar sig de nordiska rättskällornas intresse. Såväl enligt den kanoniska rätten som enligt de inhemska föreställningarna är denna vigning en akt av utomordentlig betydelse. De vittnesbörd vi har om biskopens verksamhet i allra äldsta tid är till stor del knutna till vigningen av kyrka och kyrkogård. I många berättande källor, som skildrar biskopens verksamhet i äldsta tid i Norden, lägger man stor vikt just vid hans roll vid vigningen av kyrka och kyrkogård. Även om det i flera fall är frågan omlångt senare källor, är det ändå av intresse att se, hur det tidigaste kyrkobyggandet i Norden och biskopens funktion knyts samman i vigningen av kyrkan. GS berättar om de första biskoparnas uppträdande på Gotland, 1 b ’b Se fr a Kellcrman s 10 ff, Ström 1961 s 42 ff. - Denna aspekt på prästens ställning och betydelse är värd all uppmärksamhet. Prästen skulle i kraft av sitt ämbete med hjälp av sakramentalier och benediktioner o dyl svara för församlingsbornas välgång. Typiskt är en skrivelse frän Gregorius VII om de danska prästernas olyckliga situation: Blir det oväder, förpestas luften, bryter olycka och elände in, ger man i Danmark prästerna skulden. Se L Weibull 1948 2 s 445. Cf Nordström 1 s 225 ff. Till de benediktioner och riter prästen hade att utföra, ofta i nära anslutning till förkristna och kristnade föreställningar om naturen och dess makter, se Gronbech s 10 ff, 45 ff, Ljungberg 1938 s 149 f, 279 ff, 300 ff, H Johansson 1950 s 105 ff, 1951 s 63 ff, Kellerman s 10 ff, 59 ff. Ström 1961 s 64 ff, 71 ff, 164 ff, OOlsen s 23 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=